Lång version av Klimatklubbenintervjun

For our Swedish speaking readers: Klimatklubbens grundare Maria Soxbo, Emma Sundh och Johanna Nilsson publicerade en kort intervju med Mike på deras Instagram förra veckan. Svaren där fick bli kortfattade pga. platsbrist, så vi bad om tillåtelse att få dela den fullständiga versionen här istället. Frågorna kretsar kring tema livsstilsförändring, och vi hoppas att ni uppskattar läsningen 🙂

Du och din fru klev av ekorrhjulet och sänkte er klimatpåverkan i samma veva. Hur nådde ni det beslutet?

Initialt handlade det egentligen om en önskan om mer tid. Tid att vara med varandra, göra sånt vi tycker är roligt och meningsfullt, vara ute i naturen – ja, kort sagt allt det vi INTE hade tid med när livet kretsade kring (alltför) mycket arbete, lång pendling, höga levnadskostnader och ett i allmänhet ohälsosamt högt tempo. När vi tog chansen och lyckades få vara lediga en hel månad (vilket är extremt ovanligt i USA, där jag kommer ifrån och vi bodde då) i juli 2016 så insåg vi ganska snabbt allt detta – hur livet vi levde var ganska långt ifrån vår ”riktiga” dröm, och att vi faktiskt inte hade minsta lust att fortsätta snurra runt i det där ekorrhjulet. Även om det skulle låta fantastiskt bra att säga att avsikten från början var att bli klimathjältar så hade det inte varit sant. Insikterna har istället trillat in allteftersom, och en av de viktigaste lärdomarna är nog att det enkla livet – som kostar mindre men ger tusenfalt åter i form av just TID – per automatik oftast är snällt mot planeten. Och vi försöker göra vårt så snällt vi bara någonsin kan.

Hur såg ert liv ut före, och hur ser det ut nu?

Ja, först och främst så bodde vi ju mitt i smeten på Manhattan, på 2:a gatan i the East Village. Vi arbetade mycket båda två, omgavs av konsumtionshets och drevs av en önskan om att göra karriär och tjäna mycket pengar. Ett bra jobb utanför stan gjorde att jag t.o.m. stod ut med en 2 h lång pendling enkel väg, varje dag. Kort sagt, jag och Sophia hann inte byta många ord med varandra i veckorna. Vi var inga jet-settande klimatbovar av hysteriska mått mätt, men vi hade en helt annan attityd till konsumtion – av allt – än vi har nu, och total avsaknad av tid till reflektion. Idag bor vi i ett litet rött hus med vita knutar på en ö i Stockholms skärgård. Vi frilansjobbar hemifrån i högst bekväm omfattning (eftersom vi har valt att leva billigt) och behöver således inte pendla. Det kan istället gå veckor utan att vi ens lämnar ön – för här finns allt vi behöver! Frisk luft, skog och hav, glest med folk och absolut noll ställen att spendera pengar. En egen grönsaksodling, långdistanslöpning, byggnadsvård och förstås driften av vår Instagram och webbplats tar upp lagom mycket ”fritid”, och lämnar utrymme till att både hinna prata med varandra, andas och laga riktig mat. Som taget ur en skärgårdsroman, kanske, men vi har verkligen hittat hem här bland gummistövlar, blåbärsris och knäpptysta, kolsvarta vinternätter.

Vad är de största vinsterna med ert nya liv, tycker du?

Bortsett från ett minskat klimatavtryck – vilket är den givna megavinsten – så vill jag säga att det faktum att jag känner genuin lycka över de till synes små tingen i livet är fantastiskt (och helt nytt). Det låter så oerhört pretentiöst, men det är sant! Precis som många redan har formulerat, så ger konsumtionsbeteendet upphov till flyktiga stunder av ”lycka” som försvinner lika snabbt som de kom och därför måste jagas ständigt. Så levde jag också. Jag rusade till affären och köpte nya löparskor samma sekund som sulan på de ”gamla” blev minsta nött. Bytte mobiltelefon vartannat år utan att ens reflektera över det, köpte nya kläder även fast garderoben redan var överfull osv. Euforin varade föga överraskande inte särskilt länge. Nu är lyckan istället att sitta på trappen och höra första vårfåglarna, eller få gå ut och skörda grönsaker till middagen, eller laga något som gått sönder istället för att köpa nytt. Att få jobba med kroppen och svettas lite för saker och ting är också berikande och ger en känsla av mening. Om vi hade stannat kvar i ekorrhjulet hade vi aldrig fått möjlighet till någon av dessa positiva känslor (särskilt som arbetsklimatet är så extremt i USA, och det råder total frånvaro av en sommarstugekultur), och för det är vi båda väldigt glada och innerligt tacksamma.

Har något överraskat dig längs vägen?

Absolut! Främst att omställningen inte känts som en uppoffring ens för en sekund. Vi trodde båda två att vi skulle ”lida” av att dra ner på kostnader, t.ex., men det har inte känts så ett dugg. Tvärtom, med ett tydligt fokus på alla vinningar så har den tillbakahållna konsumtionen känts urenkel. En annan sak som förvånade oss var hur väl vi anpassade oss till vårt nya hem och levnadssätt. Vi jobbade ända in i det sista i New York, stämplade ut på fredag eftermiddag och packade upp våra väskor i huset på ön på söndagen, två dagar senare. Omställningen förtjänar knappt att kallas ”omställning”, för vi hade helt enkelt hamnat rätt. Många runt omkring oss undrade hur det skulle gå och om det inte skulle kännas alltför si eller alltför så, men vi visste ju vad vi hade gett oss in på. Och att det var just tystnaden, ensligheten och naturen som vi var ute efter. Trots det blev vi ändå överraskade över hur otroligt friktionsfritt allt gick. Vi saknar inte heller stadslivet som vi trodde att vi skulle göra. Efter en av våra sällsynta utflykter till storstan drar vi nuförtiden en lättnadens suck när vi kommer hem, och säger ”Let’s never leave again!” 😂

Om du skulle lista de tre viktigaste valen ni gjort som lett fram till där ni är idag, vad skulle det vara?

Alla tre är visserligen sammanlänkade, men det måste bli beslutet att flytta från USA till Sverige, att vi i stort sett slutade att spendera pengar när det väl var bestämt, och att vi vågade prioritera vårt välbefinnande över karriärfokus och konventionella krav. Att vi valde Sverige beror förstås delvis på att min fru är svensk, men med familjer i båda länder så föll valet på platsen där det kändes som att flest drömmar kunde infrias. Sverige är så fantastiskt på så många vis, och erbjuder så mycket som jag aldrig har kunnat ta för givet – avgiftsbefriad utbildning och allmän sjukförsäkring är två exempel. Det kapitalistiska synsättet i USA gör det extremt svårt att leva väl på mindre. Här är det fullt möjligt.

Därtill har valet att införa en sträng budget varit – och är – en grundförutsättning för vårt liv. När flytten väl var spikad var det allehanda köpstopp som gällde, så att vi kunde spara ihop tillräckligt för att kunna ta ett helt år ledigt från jobb när vi väl flyttade (vilket vi också gjorde). Vår nätta hyra på 17.000 kr/mån för 27 kvm (vilket var ett rent fynd i sammanhanget) var svår att komma undan, men det var i stort sett den, elräkningen och mat som vi la pengarna på. Det krävdes disciplin inledningsvis, men sen gick det av bara farten. En tydlig målbild gjorde hela skillnaden (och här tog vi nog egentligen våra första steg mot en mer hållbar livsstil).

Det tredje valet – att prioritera välmående istället för karriär – var det läskigaste. Det känns nästan fult eller skämmigt att säga att en vill vara – eller är – lycklig. Karriärkliv och lönekuvert är sådana tydliga måttstockar när det kommer till den klassiska definitionen av ”framgång”, och de var inte lätta att ge upp. Men nu, när pulsen gått ner och vi hittat sättet vi trivs att leva på, känns valet busenkelt. Och betydligt lättare att försvara inför frågande personer i omgivningen.

Något sista gott råd till andra som är sugna på att byta liv?

Jag tror att många stirrar sig blinda på uppoffringar istället för att fokusera på möjligheter. Köttet måste ryka och flygresan likaså – och inte får vi shoppa nya kläder, köra SUV eller äta goda ostar heller. Här fastnar nog många, och föreställer sig ett ganska torrt och tråkigt liv på andra sidan förändringen. Det kunde inte vara mer fel, enligt mig. Mitt – och Sophias – liv har fått en helt ny mening. Vi mår fysiskt och psykiskt bättre än vi någonsin har gjort förut, och har händerna fulla med att leva ett liv som känns allt annat än fattigt (trots att det kostar en bråkdel av vårt tidigare). Om det känns svårt att förändra livet pga. rådande klimatkris, så gör det för din egen skull och låt planetens välmående komma med på köpet. Genom att dra ned på kostnader öppnas ändlöst med dörrar, men i de flesta fall väljs ändå hållbara alternativ automatiskt, när en är mer av en ”Spara” än en ”Slösa”. Och vi har hittills inte stött på en enda själ som valt det enkla livet och inte älskat det. Förhoppningsvis kommer vi se mer av den varan.

Sen tror jag att det saknas förebilder när det kommer till ”vanliga” människor som ställer om. När vi startade vårt Instagramkonto antog många att vi dels var lite äldre, och dels hade lagt vantarna på väldigt mycket pengar i NY. Att vi hade cashat ut någon förvaltningsfond och kunde leva loppan nu. Så var – eller är – det inte. Vi är två tämligen normala typer på 32 och 34 år, och om vi kunde byta liv så är det många andra som kan också. Det krävs bara lite vilja, självdisciplin och lagom vilda drömmar.

Och även om det inte är ett direkt råd, så skulle jag också vilja uppmana andra män att visa på deras positiva hållbarhetsförändringar. Det är som inte ”coolt” att vara man och säga hej, jag äter växtbaserat, odlar grönsaker, vill minska mitt klimatavtryck och bryr mig om planeten. Men för varje person som gör det, blir det lättare för andra att följa efter. Och vi vet alla att män fortfarande dominerar i beslutsfattarkretsar, så ett snabbt trendskifte vad gäller just deras personliga attityd skulle kunna leda till en betydligt grönare framtid. Om något, så är väl miljömedvetenhet något att vara stolt över. Vi hoppas fler män greppar det medan det fortfarande finns tid att tippa tillbaka jorden på rätsida.

Our First Kayaking Endeavor

It all started this late winter, when we glanced at the boat outside of our window. A Flipper 575 (think typical medium-sized hard top motor boat), resting on a somewhat rickety boat trailer and covered by a generous amount of snow. Bettan. That had been her name for the 20+ years she’d been in the family, and she had indeed taken us to many glorious, wondrous, breathtakingly beautiful places around the archipelago and helped create many, many happy memories. When Mike and I took over the house 2 years, Bettan came as a part of the deal. Sweet, we thought, back in NYC. A house AND a boat. We’ll be living the life. But then… pieces shifted and the (preferred) look of our specific puzzle changed. Bettan’s past-its-glory-days engine caused us a massive headache, for one. We also realized that moving a giant boat is an incredibly stressful thing to do (we started calling the drives with trailer and boat “death rides”). And boats and all the equipment cost a ridiculous amount of money. So this winter, we started thinking. Is boating really our thing? Well, maybe, we thought. We love exploring uninhabited islands and get access to parts we couldn’t get to otherwise. We think the archipelago (and especially its outer parts) is out of this world gorgeous. But is it worth the stress and the money of keeping a boat? Definitely no. And how do we feel about puttering around this pristine place, using an old 2-stroke engine spewing out emissions and relying on fossil fuels to move forward? Not very good. So as hard as it can be to part ways with an old ”friend”, Bettan got to move to a new home this spring – and we were left with a freed up, big corner of the property that will soon be turned into another vegetable patch, some money in our pocket… and a desire to learn how to kayak.

Read more

Listen to us on the Husky Podcast! (If you’d want to, that is.)

To read more about the episode and listen, click Episode 28 – “Live Slow Run Far” with Michael and Sophia Miracolo.

You can also find the episode directly through Acast or search for Husky through your preferred podcast app.

When Magnus Ormestad, the downright awesome person behind Husky Podcast, contacted us earlier this spring about a potential interview, we got – in true Mike and Sophia spirit – very nervous. Like super nervous. Who are we to be on a podcast? And what on earth are we going to say? Well, it turns out we had no problem talking for 2 hrs straight, touching upon our respective upbringings, how we first met, life back in New York City, our beloved island Yxlan, running, racing and race struggles, life challenges and philosophies, gardening and vegetable growing – and maybe most of all, the importance of trying to choose a life that (actually) makes you happy. And leading a life sustainable for this planet.

The nervousness wore off pretty quickly after we sat down in the studio, and we ended up having a great time – but we’d lie if we didn’t say those nerves have returned now, when the episode is out. But challenges and fears are meant to be overcome, so here we are – going public with our voices and sharing personal stories and fun anecdotes alike. Some of the stories, we’ve touched upon here or on Instagram already. Some will be brand new. Altogether, they paint a very nice introduction to who we are and what led us to choosing this far-away-from-the-norm kind of life.

Oh, and if the part about competitive racing and race related nerves struck a chord with you, you might also enjoy this piece that I, Sophia, wrote for Trail Sisters: Confronting and Overcoming the Fear of Failure

Other blog posts telling bits of our past include: Thank you Life Part 1 and Part 2, Decompression and About saying no (but really, more about saying yes).

No more stress, please

Women sitting on rocks in Stockholm Archipelago

I’m not really sure what this blog post will turn out like, but I figured I’ll just give it a go anyway. Sometimes, when an idea or main topic doesn’t strike me immediately, I get a little frustrated. It’s like a mini writer’s block settles in, and my mind starts to go in circles in an attempt to come up with the best and most interesting blog post ever. Now that can get a little stressful and take away from the fun, so I’m leaving those thoughts behind me right now. We’re having an unusually slow Sunday morning today, Mike and I (this post has taken me some time to write, so this very part was typed down last weekend). We ran a 50k race yesterday and are feeling a little achy here and there, and are enjoying just taking it easy for a bit. We both had oatmeal when we woke up, and Mike has since then transitioned to doing some school work (he’s taking Swedish and a photo editing class this semester, all online). I’ve been folding laundry and taking care of our plant “babies” (aka seedlings and teenage seedlings), moving some of them outside to get them used to the great outdoors. You know, a morning of this and that.

Read more

Garden Plan 2019

It’s taken us a little too long to get this post in order, but better late than never, right? While some of us started the gardening season in January-February, most are after all just about coming out of winter hibernation and only beginning to think about what to grow this year, so we hope this piece will come in handy and be enjoyable for all of you, novices and professionals (well, maybe not) alike. We’re beyond excited for this second season of vegetable gardening – both because we know the endless joy it’ll bring and the wonderful food it’ll serve up, but also because we’re eager to practice the lessons we learned last year and streamline our little operation as much as we can. Even though we’ve only been at this for one teeny tiny year, it’s fun to notice how much we have in fact picked up and feel comfortable doing (and not doing) this time around.

Read more

Fear of Cancer, Climate Change and Inadequacy – How I’m Learning to Overcome and Let Go

Do you ever experience fear and feel scared? I do. In fact, I think I’ve spent more time with fear than any other emotion throughout my life. But it’s a complex concept, fear. Personally, I’ve been both carefree and adventurous, gone bungy jumping, sky diving and traveling all over the world without so much as a hint of a safety minded approach. But making a phone call to someone unknown – be it a new hair dresser, the tax agency or the local supermarket – and I start sweating. Over the years, it’s become quite clear what categories of life situations freak me out and the ones that don’t. Recently, however, I’ve experienced a sudden and quite overwhelming change in my emotional life. Up until about 6 months ago, I’ve been very whatever as far as any physical issues or problems of mine. I’ve only been to the doctor a handful of times in my life (and those times were all following horse related accidents) and haven’t spent many seconds worrying about my physical health. And then my mom got breast cancer, almost exactly 1.5 years ago.

Read more

Our Food Philosophy

A tale of vegetarianism, plant-based eating, never saying no to dessert and sticking with seasonal produce

A while back, I wrote my inaugural food-themed blog post (A few thoughts on food and nutrition) and I loved putting it together. As an athlete with high energy demands as well as a woman recovered from years and years of disordered eating, the topic of food is close to my heart. But. It’s not close to my heart in an obsessive, over-controlling kind of way, anymore. It’s not close to my heart in a my-life-circles-around-what-I-eat kind of way. Food is my fuel. Food is satisfying. Food can heal you, warm you, create memories with you. Food is great. But boy, have we made it complicated. Diets left, right and center. New “superfoods” every week. It’s exhausting, just keeping up with it all. Those were some of the thoughts and themes I chose to write about in that first post. In this one, however, I’d like to share how we actually eat, Mike and I. What our food philosophy is, in other words, and how we ended up eating the way we do today. Now, does one really need to have a “food philosophy”? Of course not. In a way, one could argue sharing something like this is feeding into that food is complicated circus. But our thoughts aren’t so much about grams of sugar, detoxes and eating clean as they are about appreciating the resources we have on hand, treating this planet with great care and making sure our own bodies get enough fuel to take us wherever we want to be taken. Food is precious, yet human kind is treating it as… well, something not so precious, unfortunately.

Read more

Guide to Building Your Own Garden Boxes

Okay, everyone, it’s finally here – our quick and easy guide to building your own garden boxes 🙂 Mike has put together the very comprehensive plans, with all the necessary parts and measurements, and also created a pdf for downloading, for convenience (you’ll find the link right below here). The instructions are pretty straightforward so there’s no need for a lengthy how-to either – a few short steps and you’ll be done (well, that depends on how many you choose to build…).

Read more

Costs of living and shifting down

The very first thing Mike and I did after we had decided that we were going to move from New York to Sweden and take one year “off” from “normal life” was sit down and draw up a budget for… well, for everything. We listed categories such as monthly costs (inevitable, after all), ski trips (we knew we wanted to go on many of those), renovation of the house we were going to buy and move to, setting up a garden, unexpected expenses, savings we always want to have as backup etc. And then we put a certain amount for each category (the monthly costs-category was multiplied by 12), added them all up and voilà – that was the sum we’d need to pull off the move and the year off. We added up our current funds at the time and calculated how much was left to save up. And then we got to work.

Read more

Intentions for 2019

I might have mentioned at some point that I’m a daydreamer extraordinaire – and always have been. I can still remember this one recurring daydream I used to have as a little girl, that would pop into my head the times I walked home from school in the rain. Holding my umbrella, I envisioned how there would be a button to press on the umbrella handle, and how – once I pushed the button – the umbrella would shoot up in the air, and underneath it, there would be a giant sort of ‘net sack’, full of pillows and blankets, where I could sit and be cozy, all the while I’d be flying through the air. And thanks to the umbrella, I wouldn’t even get wet! My point isn’t so much that I drifted off into imaginary worlds as a child, because most of us did, but that daydreaming has been a big thing for me my whole life. And more importantly, as I’ve gotten older, I’ve come to treat my daydreams as my number one place for my visions – no longer a place of childish fantasies, I have my daydreams be what I want to become, reach, accomplish, do, witness, make come true and all of that. I find infinite strength in allowing my mind to paint the picture of, for example, scoring a book deal one day. Or winning a big race. Or becoming completely self-sustaining. I have (finally) left flying net sacks behind and moved on to their perfectly possible yet (somewhat) far-fetched goals that fill me with endless motivation, inspiration, drive and eagerness to work hard. Not hard as in all-consuming, stress-filled work, but work… my way. Our way. And how does this relate to what I want my/our 2019 to hold, you might wonder? Well, because my daydreams are what I want, essentially – so the answer is right in there.

Read more