En löpares bekännelser: min stressfraktur från start till mål

Click here for post in English: Everything I Wish I Knew: My Stress Fracture Story

Kanske inte det roligaste av ämnen, men förhoppningsvis ett som kan komma till nytta för somliga av er. När jag ådrog mig min skada hade jag uppskattat enormt att få läsa en detaljerad beskrivning av någon annans resa från diagnos till återkomst till löpningen men kunde inte hitta något – så nu gör jag slag i saken och skriver en själv!

Med andra ord är min intention att tillhandahålla en smula vägledning genom att dela med mig av vad som hände och hur i samband med att jag fick min stressfraktur. Naturligtvis är inga förlopp exakta kopior av varandra, så jag uppmanar er att ha det i bakhuvudet när ni läser – dra inga förhastade slutsatser eller anta att er väg tillbaka kommer se precis likadan ut som min gjorde. En stressfraktur är onekligen en idrottares värsta mardröm, och det är lätt hänt att man fastnar i ett frustrerat, hopplöst sinnestillstånd. Många av oss försöker ta reda på så mycket information som det bara går i hopp om att få hjälp att hantera det som är och det som komma skall, men kanske med stressfrakturer mer än någon annan skada så kan förloppet för en person se helt annorlunda ut än för kompisen. Det finns de som drabbas av en och är tillbaka till löpning inom fem till sex veckor, och sedan finns det de som kämpar i fem till sex månader innan de är på banan igen. Men andra ord: det är alltid bra att läsa på och veta vad som pågår, men att tro på precis allt man läser och göra det till ens egen sanning är inte lika rekommenderat. Att vara inkännande och i samklang med den egna kroppen samt hålla sig lugn är de allra viktigaste komponenterna i den inledande fasen – hur svårt det än kan kännas.

Innan jag dyker ner i detaljerna kring min egen story så tänkte jag kort beskriva vad en stressfraktur faktiskt är, rent fysiologiskt. Enkelt förklarat handlar det hela om en obalans mellan osteoklastisk och osteoblastisk aktivitet. Osteoklaster är celler som bryter ner benvävnad, medan osteoblaster skapar ny. Benvävnaden i kroppen är dynamisk och reagerar på stress (dvs. aktivitet/påfrestning/träning) genom att omformas och göras starkare som ett resultat av samarbetet mellan osteoklaster och osteoblaster. När det kommer till stressfrakturer har det helt enkelt varit för mycket osteoklastisk aktivitet jämfört med osteoblastisk – med andra ord, mer nedbrytning än uppbyggnad sker, och dessa situationer uppstår vanligtvis som ett resultat av för mycket påfrestning på benet jämfört med återhämtning. Så småningom leder denna obalans till mikroskopiska sprickor i benet och aj – vi har en stressfraktur.

Jag har delat upp resten av det här inlägget i fem olika delar, som tillsammans beskriver hela mitt händelseförlopp från början till slut. Jag hoppas innerligt att ni kommer hitta matnyttig information här, och – om du är skadad – så önskar jag dig en enkel och snabb återhämtning och återkomst till just din idrott. Ok? Då kör vi.

Före skadan

Jag var så otroligt nöjd och glad med 2019 års träning fram tills dess att skadan inträffade. Mike och jag hade ökat på volymen en del sedan 2018, men vi kände båda att vi hade gjort så på ett klokt och kontrollerat sätt. För det mesta loggade vi 100-120 km per vecka, normalt fördelat på sex pass, och så pep vi upp till 140 km en vecka i juli. Det mesta av vår löpning gjordes på stigar och grusvägar som vanligt, så vi sprang väldigt begränsat på asfalt. Överlag kände jag mig väldigt stark hela säsongen, med fina tävlingsresultat (min 8:e-plats på Ultravasan 90, 3:e-plats på Höga Kusten Trail och vinst i Åre Trail Tour känns som de största prestationerna) samt en känsla av att återhämta mig väldigt snabbt efter varje maxade ansträngning. Med anledning av att vi sprang lopp tätt inpå varandra och därmed konstant befann oss i en (tämligen skön) cykel av nedtrappning och återhämtning där på sensommaren och hösten så avslutade vi vårt sista tunga träningsblock i slutet av juli, och surfade på den vågen de kommande månaderna. Augusti och september såg 50-70 km per vecka istället, utöver loppen vi deltog i. Ja, egentligen var allting bara bra… tills det inte var det längre. Mer om det i nästa del.

Skadan uppstår

Spola fram till mitten av oktober, och jag är ute och springer på egen hand en dag (14 okt). Mike hade lite känningar i en höft så han tog ett par dagars ledigt, och just den här dagen skulle jag bara köra 12 km i mystempo. Efter ca 8 km så kände jag plötsligt – utan några som helst känningar eller indikationer på att något var fel på förhand – en vass och relativt intensiv smärta i min vänstra fot, i området där tredje och fjärde tån liksom övergår i fotryggen. Smärtan klingade dock av och var inget jag tänkte särskilt mycket mer på, så jag fortsatte framåt och återvände hem ganska obrydd. Jag kände fortfarande någonting där i foten, men jag skulle absolut inte säga att det var smärtsamt. Istället tänkte jag att jag hade någon tight muskel som spökade, och såg till att stretcha fotryggen och framsidan av underbenet ordentligt den kvällen. Nästa dag hade jag cykling på schemat och funderade inte på min fot alls. Visst, en mild känning var fortfarande där, men det var också allt. Den 16 okt, dock, utvecklades allt till en betydligt snaskigare historia. Jag hade planerat för 10 km tempolöpning och stack hemifrån ganska tidigt, men hann knappt börja innan jag började känna av smärtan ganska rejält. Efter ca 1.5 km så saktade jag ner och gick några steg istället. Vid det här laget gjorde det ganska så ont, men det blev mycket bättre när jag gick. Det slog mig aldrig att det här kunde vara en stressfraktur, så jag bara sa till mig själv att borra ner huvudet och göra jobbet. Jag sprang någon kilometer till, men smärtan tilltog nu nästan med varje steg. Jag började fundera på om jag inte borde kapa rundan en aning istället för att köra 10 km som planerat, och vid 4 km-markeringen vände jag hemåt. Nu sprang jag inte direkt längre, utan haltade/joggade mig framåt. Att gå gjorde det hela lite mindre smärtsamt, men det var inte längre helt smärtfritt.

Anledningen till att jag fortsatte att försöka röra mig så snabbt jag bara kunde – även fast det innebar mer smärta – var för att jag fort blev väldigt kall. Oktober var ordentligt kylig här, och just den här dagen var det bara ett par plusgrader samt duggregn och snålblåst. När jag till sist kom hem hade jag absolut noll aning om vad i hela friden det var som pågick med min fot. Jag är lic. idrottsmassör och har en examen i idrottsfysiologi, men jag kunde omöjligt förstå vad som hade hänt. En stressfraktur fanns för mig inte på kartan, eftersom dessa vanligtvis smyger sig på gradvis och ofta kan länkas till en markant förändring i träningsvolym/upplägg. Det kändes inte som att det stämde in på mig alls, och det enda det kändes som att jag visste var att min fot gjorde så ont att jag knappt kunde lägga någon som helst vikt på den (och jag är ganska smärttålig, bör tilläggas). Om jag skulle försöka beskriva typen av smärta så är det ordet vass som hela tiden ploppar upp i huvudet. Det kändes bokstavligen som att någon hade släppt en vikt på 10 kg rätt ner på foten och krossat den. Under resten av dagen började paniken sakta rulla in där jag satt med foten i högläge. När jag palperade fotryggen kunde jag definitivt konstatera att jag var väldigt öm nära tredje och fjärde tårna, och vid dorsalflexion (dvs. då man böjer ankeln så att fotryggen närmar sig skenbenet) upplevde jag att smärtan blev värre. Jag kunde också se att jag var något svullen, även om det inte var särskilt illa, och jag kunde inte se någon rodnad (det skulle dock komma att ändras). När vi gick och la oss den kvällen visste jag varken ut eller in. Vi hade vårt första Backyard-lopp på agendan den kommande lördagen (det här var en onsdag) och även om jag förstod att situationen såg ganska dyster ut hade jag inte accepterat nederlaget riktigt än. Den insikten kom dock endast ett par timmar senare, skulle jag säga, i och med att jag vaknade runt midnatt av en fot som gjorde så vansinnigt ont att jag knappt kunde greppa det. Jag gick på toaletten, men jag var tvungen att liksom hasa/släpa mig dit eftersom jag inte kunde använda foten alls, vilket ledde till att Mike vaknade och sa “varför stampar du så högljutt?”, varpå vi båda började asgarva. Den där natten kallar vi sedan dess för stamparnatten (tydligen gör många stressfrakturer/frakturer mer ont nattetid i början). Jag kunde omöjligt somna om på flera timmar eftersom foten dunkade något så vansinnigt, och jag började tänka att vi kanske skulle åka in till akuten nästa dag. I bakhuvudet fanns en gnagande oro att jag hade fått en blodpropp, vilket givetvis kunde förklaras med att jag var gravid i vecka tio. När det äntligen blev morgon hade den extremt intensiva smärtan klingat av något och jag var tillbaka till statusen vid läggdags. Vi konstaterade att det nog kunde vara en god idé att åka in till sjukhuset, och det markerar slutet på den här delen.

Efter skadetillfället: del I

Vi bestämde oss för att åka in till vår närmaste akutmottagning, vilket är Norrtälje sjukhus. Jag behövde inte vänta särskilt länge förrän jag fick träffa en läkare, men det var också det enda positiva med denna min första kontakt med sjukvården. Läkaren jag fick träffa var en ung allmänläkare som tog max 30 sekunder till att undersöka min fot, innan hon himlade med ögonen åt min träningsvolym (och därmed tyst sa något i stil med vännen, min fot skulle också göra ont om jag sprang så mycket) och skickade iväg mig till röntgenavdelningen. Plåtarna visade dessvärre ingenting (vilket de sällan gör i det tidiga skedet när det handlar om stressfrakturer) och jag blev hemskickad med kryckor samt rådet att ta två stycken Alvedon. Jag var som ett argt bi när jag hoppade ut till bilen efteråt, och fräste både det ena och det andra om att jag kunde mer om fotens anatomi än den där donnan. Inte mitt stoltaste ögonblick. Hur som helst – min status var sedan oförändrad i ett par dagar, men jag kunde lägga två nya symptom till samlingen: min fot blev till en iskall klump trots dubbla ullstrumpor, samt antog en lila-röd ton. Detta oroade oss en del, eftersom det inte kändes som att allmänläkaren på akuten verkligen hade kollat att det inte rörde sig om en blodpropp. Två dagar efter det första akutbesöket gav vi oss således iväg igen, men nu med siktet inställt på Danderyds sjukhus istället. Här kunde jag inte vara mer nöjd med mottagandet! Jag fick träffa en ortoped som undersökte mig grundligt, uteslöt en blodpropp (och förklarade att foten förmodligen var kall till följd av att vara i stillhet) och konstaterade att det enda sättet att få reda på vad min fot höll på med var en magnetröntgen, eller MR. Jag fick en remiss till röntgenavdelningen och en bokad tid för MR tre dagar senare, och sedan ett återbesök på ortopeden fyra dagar efter det. Jag blev också instruerad att inte lägga någon vikt på foten alls, och läkarens tonfall antydde att hon verkligen menade allvar med det. Sagt och gjort. Jag hoppade till bilen vid gott mod och såg fram emot min MR.

Lyckan var dock kortvarig, eftersom röntgenavledningen tyvärr ringde mig nästa dag och meddelande att MR inte är förenligt med graviditetens första trimester (många avråder även från att göra en under någon av faserna). Detta är ett medicinskt ställningstagande som främst beror på avsaknad av bevis att det inte medför några risker snarare än studier som visar att risker faktiskt finns, men jag är inte den som skulle vilja chansa när det involverar vårt lilla barn. Innan de ringde hade jag inte en tanke på att det kunde bli problem eftersom det handlade om en fot (jämfört med t.ex. ländryggen), men i samma veva som de informerade mig om kontraindikationen försökte jag bara släppa det och gå vidare. Det var frustrerande, det erkänner jag villigt, eftersom jag visste att MR var det som med största sannolikhet skulle kunna ge mig svaren jag suktade efter. Jag var väl medveten om att stressfrakturer normalt inte syns på vanlig röntgen förrän de har börjat läka (vilket vanligtvis tar sex till åtta veckor) så jag fick onekligen kämpa med att hålla modet uppe när jag tänkte på att jag kunde behöva vänta så länge på en diagnos. Vad gör jag under tiden? Vilken sorts rehab sätter jag igång med, när jag inte ens vet vad som är fel? Lägg till detta det allra värsta gravidillamåendet och du förstår att slutet på oktober inte var mitt livs höjdpunkt.

Så i frånvaron av en MR ville ortopeden göra en till vanlig röntgen, bara för att vara säker på att nissarna i Norrtälje inte hade sjabblat till det. Den 4 nov var det dags igen, och återigen syntes ingenting (vilket var en besvikelse men knappast överraskande). Vid det här laget, nästan tre veckor efter att jag hade ådragit mig skadan, hade jag noterat exakt noll framsteg. Smärtan var densamma, svullnaden densamma, den lila-röda färgen densamma. Jag var flitig med kryckorna, men jag var definitivt lite tvär mot Mike. När jag skadade mig själv tänkte jag ok, värsta tänkbara är att det är en stressfraktur, och i så fall har jag en sex till åtta veckor lång läkningstid framför mig (för det säger google). När jag då efter tre veckor inte märkt av ens minsta lilla myrsteg i rätt riktning började jag inse att min resa skulle ta betydligt längre tid. Handen på hjärtat, det var svårt att inte bli stressad. Jag var i mitt livs löparform i slutet av säsongen, med ett fantastiskt träningsår bakom mig. Med tanke på att jag var gravid och så småningom skulle få lov att slå av på takten, både under graviditetens senare del och efter förlossningen, så hade jag siktet inställt på att kunna träna på bra under hela hösten och på så sätt ge mig själv de allra bästa förutsättningarna för den “långsammare” perioden som ofrånkomligen skulle komma. Jag hade dagar då jag tyckte att allt var otroligt orättvist – vem blir gravid och bryter foten samtidigt? – och var inte den trevligaste att ha att göra med alla gånger.

Nu vore det lätt att tänka att de där röntgenplåtarna som inte visade någonting igen där den 4 nov skulle skicka mig ännu längre ner i mitt dystra hål, men faktum är att raka motsatsen istället hände. Först och främst så sa ortopeden att vi helt enkelt skulle behandla det hela som en stressfraktur, då de inte kunde komma på några andra logiska differentialdiagnoser samt att min anamnes ändå till stor del passade in i mönstret (med andra ord, jag är en ultralöpare). Detta innebar att jag blev utrustad med en ortos, och jag kan inte nog höja detta hjälpmedel till skyarna. Till att börja med så kan denna – till skillnad från ett vanligt gips – tas av och på som man behagar, vilket betyder att man kan sova utan den. Du behöver heller inte lida av klåda, och jag tror också att både muskelmassa och flexibilitet vad gäller kroppsdelen i fråga bibehålls på ett bättre sätt. Men det bästa var helt klart att foten inte gjorde ont i ortosen. Inte alls. Jag fick hjälp av en ortopedtekniker (underbar kvinna) att få på den rätt, och var sedan bara så lycklig över att kunna gå “normalt” med min fot i en korrekt position utan att det smärtade. Jag hade liksom “rullat” på utsidan av foten fram tills nu, för att inte behöva sätta hela sulan mot underlaget. Detta hade förstås lett till att min fot såg ut som någon slags klo, och det blev snabbt uppenbart hur otroligt kvickt man kan lägga sig till med felaktiga/dåliga rörelsemönster, och hur svårt det skulle kunna bli att lära om i takt med minskad smärta. Som sagt, jag älskade min plastdoja från första stund. Jag blev instruerad att ha på den morgon till kväll i fem veckor, och en ny återbesökstid bokades in den 11 dec. Ingen sa explicit till mig att fortsätta med kryckorna nu när jag hade ortosen, men jag antog attityden att det knappast kunde skada och fortsatte att använda dem på alla promenader, även fast jag då också hade ortosen på. Min tanke var att ju mindre vikt på foten, desto bättre – plus att de där kryckorna gjorde min överkropp redigt stark, och kryckpromenader kan vara en överraskande intensiv och svettframkallande träningsform, bara så ni vet.

Den andra saken som inträffade den där dagen som hjälpte mig att hålla de negativa tankarna i styr var ett möte med en äldre man på bussen på väg hem från sjukhuset. En man i 80-årsåldern frågade om sätet bredvid mig var ledigt (vilket det var, jag var bara tvungen att omorganisera mina kryckor och annat), och det tog honom sedan inte många sekunder innan han hade frågat mig vad som hade hänt med mitt ben. Jag berättade förstås, och hans nästa fråga var vilken idrott jag höll på med. Detta var starten på en halvtimme lång fantastiskt rolig, stimulerande och totalt nördig konversation om uthållighetsidrott – mannen i fråga hade sprungit flera sub-2 h Lidingölopp, kört 30+ Vasalopp, spelat fotboll på hög nivå och kunde så enormt mycket om träning att jag nästan tappade hakan. Sorgligt nog hade han drabbats av en ovanlig skelettsjukdom för många år sedan, och prostatacancer uppeå det, vilket hade tvingat bort honom från idrottsvärlden – som han älskade så mycket – för 20+ år sedan. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket detta samtal betydde för mig. Förutom det uppenbara i att konversationen som sådan var himla rolig, så gav han mig smärtsamt tydliga perspektiv på tillvaron. Vem var jag att tjura och gnälla dag in och dag ut över ett par månader borta från löpningen, när han hade tvingats bort helt och hållet? Vem var jag att framställa min skada som jordens undergång, när han gladeligen skulle ha bytt ut sin egen diagnos mot min ögonblickligen, hade det bara varit möjligt? Jag har honom att tacka för mitt förstånd, och jag är så otroligt glad att livet och universum gjorde så att vi hamnade där bredvid varandra. Och självklart önskar jag honom all lycka till i framtiden. Han hade köpt en stuga här ute på öarna någonstans för ett par år sedan för att ha något att pyssla med, och jag hoppas innerligt att våra vägar korsas igen. Mike och jag har skojat om att vi borde försöka hitta honom och sedan fråga om han vill bli vår tränare. Jag har aldrig pratat med någon så kunnig inom ämnet träning och konditionsidrott.

Som avslutning på denna Efter skadetillfället: del I, så kan jag sammanfatta de kommande tre veckorna (till runt 25 nov) som ett tillstånd av icke-existerande framsteg eller förändring. Samma smärta, samma svullnad, samma lila-röda hudton. Med förhoppning om att få en säker diagnos bokade jag en tid hos en fysioterapeut för en ultraljudsundersökning. Denna visade ingenting heller, men jag visste på förhand att chanserna skulle vara små (ultraljud visar oftast bara stressfrakturer som är lokaliserade precis på ytan alternativt är massiva, blev jag informerad på telefon när jag bokade). Hur som helst, så ville jag mest känna att jag hade gett alla olika metoder och undersökningar en chans. Jag upprätthöll en ganska regelbunden styrketräningsrutin (pass på en timme ca tre till fyra gånger i veckan) och gick långa kryckpromenader under denna tid, och vi köpte oss dessutom en spinningcykel. Denna började jag inte använda förrän i början på december dock, eftersom det helt enkelt gjorde ont att trampa innan dess. Fysioterapeuten rekommenderade mer eller mindre att jag höll mig borta från allt som gjorde ont, men att allt smärtfritt var fair game. Jag kunde ha simmat, men eftersom vi bor långt bort från närmaste badhus blev det aldrig till en hållbar rutin. Jaja – nu är vi alltså framme runt 25 nov, och det är dags för del II.

Efter skadetillfället: del II

Ett par dagar före Thanksgiving upplevde jag det som att något hände. Inget stort (tänk mer mikroskopiskt) men ändå – det kändes som att något plötsligt hade rört sig i positiv riktning. Kanske var smärtan lite mindre intensiv? Kanske kunde fotsulan slappna av lite mer mot golvet (t.ex. när jag stod i duschen, utan ortos)? Kanske var foten något mindre svullen? Det är svårt att säga vad jag egentligen märkte av de där första dagarna som faktiskt började kännas som tillfrisknande, men oavsett så gjorde det susen för mitt sinnestillstånd. Det som utan tvekan var det absolut svåraste i hela min process var de första ~sex veckorna där ingenting hände. Så om det här är du, nu – stå ut. Det där tillståndet där inget blir bättre betyder inte att du kommer behöva amputera foten så småningom, eller att läkarna missade en tumör, eller att du blev feldiagnostiserad på något annat hemskt vis – nej, det betyder bara att somliga stressfrakturer beter sig såhär. Det är en gigantisk pain in the behind, men håll ut: det kommer till sist synas ljus i tunneln. Ge det bara tid. Så för mig kändes det som att jag vände blad efter sex veckor. Jag fortsatte att ihärdigt använda ortosen för alla aktiviteter utomhus, men började med att låta den vara av när jag bara pysslade runt inomhus hemma. Det kändes som att min fot uppskattade lite “frisk luft”, och så tyckte jag att svullnaden var lite mer diskret kvällstid om jag hade låtit ortosen vara av en del under dagen. Jag lät en vecka passera, och började därefter att köra igång med spinning. Min fot kändes klart stel och ovan vid rörelse, men jag upplevde inget alls av den där vassa smärtan. Jag använde ett par gamla löparskor som jag knöt ganska hårt, och jag kan inte ens beskriva njutningen efter de första svettiga passen. Det var magiskt!

Så med dessa framsteg i bagaget hoppade jag återigen till röntgenavdelningen för vad jag hoppades skulle bli min tredje och sista gång. Vid det här laget ville jag förstås inget hellre än att plåtarna skulle visa på frakturen, vilket i så fall skulle tala om att läkningen var i full gång. Det som röntgenläkaren letar efter kallas för kallus, vilket refererar till den broskliknande vävnad som bildas där en fraktur uppstått när benet är under läkning. Så småningom kommer detta att lösas upp och det hela, rena benet är det enda som återstår. När kallus syns på röntgen innebär det att läkningen kommit långt, men också att en liten bit återstår. Medan jag låg på britsen i röntgensalen råkade jag höra brottstycken av konversationen inne på “kontoret” där de satt och analyserade plåtarna. “Råkade” är givetvis en sanning med modifikation – jag har nog aldrig spetsat mina öron så som jag gjorde då. Hur som helst så tyckte jag mig höra både “kallus” och “tredje metatarsalbenet” och mina förhoppningar sköt omedelbart rakt upp i skyn. Kunde det här vara sant? Kunde det här vara dagen som jag så ivrigt väntat på? Ja, det kunde det – när jag en timme eller så senare träffade ortopeden igen så var jag nära att hoppa upp i hennes famn och ge henne en kyss, eftersom hon i sin hand hade en kopia på röntgenplåten som visade världens snyggaste om än klart suddiga kallus. Efter nio veckors väntande fick jag äntligen min diagnos! Jag trodde aldrig att det skulle göra mig lycklig att få höra en läkare säga “stressfraktur på tredje metatarsalbenet”, men nog fasen gjorde det det. Läkaren rådde mig att pensionera ortosen men att se till att använda stadiga skor de närmaste veckorna, samt avvakta med löpning tills det nya året som en försiktighetsåtgärd. Spinningen var fritt fram att fräsa på med hur hårt jag ville, och egentligen gav hon grönt ljus till allt som inte orsakade direkt smärta. Det här var en sådan lyckans dag för mig, och jag log med hela ansiktet när jag gick ut till Mike i väntrummet, viftandes med röntgenbilden. Jag kunde äntligen se slutet på allting.

Jag höll mig till alla rekommendationer från ortopeden, och det är något jag faktiskt är himla stolt över. Om det är något som hela den här upplevelsen har lärt mig så är det att ha tålamod, och om det var något jag inte ville skulle hända så var det förstås att förvärra saker och ting och därmed förlänga processen ytterligare. Vad var några veckor till att sura över när jag redan hade tagit mig igenom nio?

Tillbaka till löpning

Min fot kändes stel och inte helt smärtfri hela vägen fram till jul. Däromkring började jag känna mig helt bekväm med att gå normalt och utan att halta (dock inte jättefort – det kändes riskabelt). Med tanke på det så sköt jag upp min återkomst till löpningen ytterligare. Det framstod som ett enkelt val att ta det säkra före det osäkra, och med spinningcykeln till hands kunde jag lätt få ihop 10+ timmar av rejält ansträngande träning per vecka utan problem. Jag började också köra balansbräda, vilket jag rekommenderar varmt. Vi hade en veckas längdskidåkning på programmet 12-19 jan, så det slutade med att jag höll mig borta från löpning tills vi var hemma från den resan, och jag hade inte upplevt något negativt alls hela den veckan, trots att vi åkte skidor i ett ganska hårt tempo i tre-fyra timmar varje dag. Den första dagen var foten ganska stel och det kändes ovant att dorsalflexa så mycket, vilket gjorde mig orolig att jag hade gett mig in i matchen för tidigt trots allt, men det visade sig vara helt lugnt. När vi kom tillbaka hem igen stack jag ut på min första löptur. Jag sprang 10 km den 22 jan, och det var helt fantastiskt. Jag är verkligen en löpare i själ och hjärta och började nästan grina halvvägs igenom. Den lätta känslan, friheten, studsandet mellan rötter och stenar längs stigarna… det är där jag känner mig som mest hemma och som mest mig själv. Med det sagt så rekommenderar jag inte någon att ge sig på 10 km utan gå-pauser som den första löpturen tillbaka efter en stressfraktur. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig, och naivt nog så inbillade jag mig att allt var läkt och klart tack vare att jag hade väntat ett par extra veckor jämfört med vad ortopeden rekommenderat. Det slutade med att jag var ganska öm kring själva frakturen en tid efteråt, och jag upplevde återigen den där tvekan i steget när jag gick (särskilt i läget när man trycker ifrån), så jag var tvungen att ge det några veckor innan jag var tillbaka till det smärtfria stadiet jag var i före den där första löpturen. Jag litar på att alla förstår exakt hur arg jag var på mig själv vid den här tidpunkten, så det finns inget skäl till att förklara det mer i detalj. Nu har jag genomfört ca tio stycken löpturer inkl. gå-pauser på runt 10-17 km, och jag kan härligt nog berätta att jag inte har upplevt några som helst bakslag. Jag springer i ca 500-800 m, och sedan går jag ca 100-200 m, och så håller jag på så. Att smyga mig tillbaka mjukt och försiktigt verkar vara rätt metod för mig, och jag kommer helt enkelt bara förlänga löpsträckorna allteftersom. Den lila-röda färgen är nu borta till uppskattningsvis 90%, och mer eller mindre all svullnad har försvunnit (det tog förvånansvärt lång tid för dessa att ge sig, vilket jag tänkte borde kunna vara hjälpsam information).

Givetvis är det en annorlunda känsla att springa nu jämfört med när jag senast gjorde det. Jag är gravid i vecka 30, känner mig betydligt mindre fjäderlätt i steget och behöver hoppa in i skogen för att kissa ungefär var 15:e minut. Trots det så har jag älskat varje minut av mina “löpturer” såhär långt. Min avsikt är att fortsätta så länge som det känns bra, och sedan vara ödmjuk inför min kropp och ta ett kliv tillbaka när det inte gör det längre. Jag hoppas förstås kunna cykla på spinningcykeln hela vägen in i mål, och tack och lov för promenader!

Allt som allt tog det mig ca 17 veckor från det att jag ådrog mig min skada tills dess att jag kunde springa smärtfritt och inte uppleva några känningar efteråt igen.

Det var min resa. Jag är visserligen inte 100% tillbaka riktigt än, men det finns ju också en graviditet att ta hänsyn till. Allt som allt tog det mig ca 17 veckor från det att jag ådrog mig min skada tills dess att jag kunde springa smärtfritt och inte uppleva några känningar efteråt igen. Min skada var kanske stressfrakturernas stressfraktur, eller så kanske graviditeten gjorde läkningstiden extra lång – eller så var det bara såhär som just det här fallet blev. Oavsett så är jag här nu, och jag har lärt mig otroligt mycket under resans gång. Kanske mer än allt annat att jag aldrig vill gå igenom det igen… men å andra sidan så är det ju en del av idrotten och den där önskan om att bli bättre att utmana sina egna förmågor och se exakt var gränserna går. Att trilla över på fel sida om den där gränsen är en del av processen, trots allt. Jag tror att mitt största frågetecken är varför jag faktiskt gjorde det den här gången, och så rejält dessutom. Jag gick inte från låg till hög volym snabbt eller gjorde någon av de där sakerna som man oftast associerar med uppkomsten av stressfrakturer, vilket jag tror var en bidragande orsak till att det var så svårt för mig att “leva med” frånvaron av en diagnos inledningsvis. Det kändes ologiskt, helt enkelt. Men, det är som det är och saker tenderar att ske av en anledning. Jag har svårt att inte tro att graviditeten hade något med det hela att göra (förändrad hormonstatus?), men jag kommer aldrig att få veta så jag släpper istället taget och blickar framåt. Med det sagt, så svarar jag hemskt gärna på frågor och önskar dig allt gott oavsett var på spektrumet du befinner dig – enbart intresserad av temat, misstänker skada, är mitt uppe i allt eller på väg ut. En sak är klar: skaderisk kommer aldrig få mig att ta ett steg bort från idrott. Jag älskar det alltför mycket för det. Heja löpning och utmanandet av de egna gränserna!

Share this:


Leave a Comment