En New Yorker i Sverige: en intervju med Michael Miracolo

En New Yorker i den svenska myllan: en intervju med Michael

Click here for post in English: A Transplanted New Yorker in Sweden: An Interview with Michael

Den senaste tiden har vi dagdrömt om att starta upp en intervjuserie med personer som vi av alla möjliga och omöjliga anledningar finner inspirerande och intressanta. En egenskap som vi verkligen delar är vår nyfikenhet och tendens att kunna bli exalterade över i stort sett vilket ämne som helst, om historien bakom är tillräckligt intressant eller om berättaren är en tillräckligt spännande figur. Att läsa och lyssna till personliga porträtt och intervjuer på djupet är något som vi båda älskar, och hör till våra favoritsätt att få ny inspiration och hitta mod att testa våra vingar, prova nya saker och leva vår dröm. Många gånger har intervjuobjektet eller temat för t.ex. en podd inte känts som en match made in heaven på förhand, men så har ändå resultatet totalt fångat vårt intresse. Nu är vi förvisso totala nybörjare på det här med att intervjua personer själva och har egentligen ingen aning om hur man skapar dessa förtrollande personporträtt som vi tycker så mycket om, men vi är alltför nyfikna för att låta bli att försöka. Vi tänker att om vi bara frågar de frågor som vi själva gärna skulle höra svaren på, så måste vi väl ändå vara någonting på spåren?

Vi har en lång lista på personer som vi hemskt gärna skulle vilja veta mer om, och har som ambition att producera en ny intervju här på hemsidan med hyfsat jämna mellanrum. Som det ser ut nu så har det här projektet med andra ord inget slut – helt enkelt för att det inte känns troligt att vi skulle få slut på intressanta personer att kontakta. Som en lagom uppvärmning tänkte vi att det kunde vara roligt att först knåpa ihop intervjuer med oss själva. Ni vet, så att vi får en chans att liksom bekanta oss med konceptet. Några av frågorna har kommit från följare på Instagram, andra har jag (Sophia) kommit på. Så nu till saken – vårt allra första intervjuobjekt, Michael Miracolo:

De flesta av frågorna som vi fick in från följare kretsade kring jämförelser mellan New York och Yxlan, eller USA och Sverige. Vilken himla tur att det hör till våra favoritämnen att prata om när ingen annan hör på! Vi djupdyker direkt, tycker jag. Du har nu bott i Sverige i nästan tre års tid. Hur var det att flytta hit, egentligen, med tanke på kulturkrockar, språk osv.?

Det var faktiskt otroligt enkelt. Jag har aldrig upplevt något av en kulturkrock alls, och att ha en partner som är härifrån har hjälpt jättemycket. Du har hjälpt mig att anpassa mig på alla möjliga olika sätt. Det känns lite som att du förberedde mig i flera år i förväg genom att baka kanelbullar med mig, sätta på Vasaloppet på TV, introducera mig till semlor och allt möjligt annat när vi fortfarande bodde i New York. Då hade vi ju inga planer på att flytta så jag tror bara att du underhöll ditt svenska jag och ville att jag skulle få se den biten av dig också, men det blev ju himla bra för min del också, i slutändan – jag var ju väldigt bekant med svensk kultur, sport och mat när vi väl bestämde oss för att flytta. Språket jobbar jag fortfarande på, men eftersom de flesta här talar väldigt bra engelska har jag inga problem att ta mig fram.

“Det känns lite som att du förberedde mig i flera år i förväg genom att baka kanelbullar med mig och introducera mig till semlor”

Haha, ja, jag började onekligen jobba på svensken i dig för många år sedan. Jag skulle också vilja hävda att den utan tvekan vanligaste frågan du får från vänner, familj, grannar osv. här i Sverige är: pratar du svenska?

Ja, lite! Jag har pluggat två stycken distanskurser i “svenska som andraspråk” genom Linköpings universitet, vilka har gett mig bra grundkunskaper vad gäller svensk grammatik, vokabulär osv. Min läs- och skrivförståelse är faktiskt riktigt bra, om man får säga så. Att titta på svenska TV-program är otroligt bra för hörförståelsen, och vi har ett helt gäng som vi tittar på varje vecka (Vem bor här, Trädgårdstider och Mästarnas Mästare, till exempel – kom vi ut som smygpensionärer nu?). Att prata är min akilleshäl, dock. Eftersom vi pratar engelska hemma – som i, du och jag – och vi bor där vi bor så får jag inte överdrivet många tillfällen att öva, så som det är nu är jag inte särskilt bekväm med att prata svenska (åtminstone inte inför andra än dig).

Det kommer. Jag tror att alla som har förvärvat ett andra språk kan relatera till hur talet är den sista pusselbiten som faller på plats. Om vi rör oss bort från språket en stund – vad skulle du säga är det bästa respektive sämsta med att bo i Sverige?

Till att börja med: jag älskar hur allt är så välordnat, hur det finns ett system för precis allt man kan tänkas behöva och hur det är så rent överallt. Jag vet att många svenskar pratar om nedskräpning och hur det är ett stort problem, men i egenskap av en “utomstående” som kommer från ett annat land så tycker jag att det är skinande rent precis överallt. Och rent krasst, så älskar jag också att jag inte behöver oroa mig för hur jag ska ha råd att betala mitt barns universitetsutbildning. Gratis sjukvård och utbildning är sådana privilegier som jag aldrig någonsin kommer sluta att vara tacksam för. Vad mer? Ja, jag älskar hur natur och friluftsliv är så tillgängligt för alla, och så älskar jag mentaliteten och storleken på landet, som tillsammans möjliggör snabb förändring. För mig känns det som att om folket vill ha förändring så är det faktiskt troligt att det blir så. Det har gett mig en helt ny känsla av att mina val faktiskt gör skillnad, och jag tror att det är en av anledningarna till att Sverige är ett sådant innovativt land.

Hm, det värsta… ja, alltså när vi först flyttade hit så måste jag erkänna att jag saknade Amazon.com. Liksom hela konceptet med att man kunde beställa precis vad som helst och få det levererat till dörren nästa dag. Men i och med att jag har förändrat mina konsumtionsvanor ganska drastiskt de senaste åren så kan jag inte säga att jag saknar det särskilt mycket längre. Jag måste helt enkelt dra till med att det värsta är att det kostar mig lite mer att kolla på Premier League på TV nuförtiden. Vi kan med andra ord sammanfatta det som att livet här är tämligen bra.

Är det något särskilt som du saknar från eller med USA?

Jag har fått den frågan otroligt många gånger, och av någon anledning har jag alltid svårt att svara på den. Jag tror att det har att göra med det faktum att jag levde ett helt annat slags liv där. Saker som jag saknade inledningsvis saknar jag inte längre, eftersom jag befinner i en helt ny dimension av mitt liv och mig själv idag. Om jag skulle dela några konkreta exempel så skulle jag säga att jag saknar känslan av att kunna gå in i en affär eller liknande och känna mig helt säker vad gäller språket. Att oavsett vad jag eller någon annan säger så har jag full koll. Jag saknar också min favoritglass: Talentis “Mediterranean Mint”. Och såklart min familj och mina vänner – det kommer ju alltid att vara den stora grejen. Det, och platsen där jag växte upp. Du vet, känslan av huset där man spenderade sin uppväxt och området omkring. Allt det kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

Jag kan givetvis relatera till det där själv, eftersom jag bodde långt bort från min hemstad under de fem år vi bodde tillsammans i New York. Det är dock fantastiskt hur en plats trots allt kan börja kännas som hemma efter en tid, vilket är hur jag kände inför USA efter ett år eller två där. Vad tycker du – har Sverige börjat kännas som hemma?

Ja, förutom när jag måste tala språket i “offentliga” sammanhang. Annars känner jag mig helt bekväm med allt. Jag vet hur allt fungerar – vägsystemen, trafikreglerna, TV-kanalerna, bankID, Kivra, hur man deklarerar – och det är en så himla skön känsla. Det är inte förrän man flyttar utomlands som man förstår hur många små komponenter man måste skaffa sig koll på för att på allvar känna sig som hemma och som en integrerad del av samhället. Det tar en stund att känna sig trygg. Och bortsett från de praktiska aspekterna som jag räknade upp, så känner jag en stark tillhörighet och anknytning till den svenska kulturen, och har gjort så under en lång tid. Det finns också många likasinnade människor här som jag har lärt känna. De är alla saker som också får en plats att kännas som hemma.

På tal om människor – om vi generaliserar litegrann, så skulle du och jag definitivt säga att svenskar och amerikaner är ganska olika varandra. Vad skulle du säga definierar skillnaden mellan att – på riktigt – lära känna en svensk jämfört med en amerikan?

Jag får nog säga direkt att jag inte kommer kunna besvara den frågan utan att generalisera ännu mer – och till och med kanske trampa några på tårna – men jag ger det ett försök. Först och främst, dock, så vill jag säga att det förstås finns bra och mindre bra människor överallt – de som man direkt kommer överens med och de som man… inte kommer överens med. Om jag jämför de två nationaliteterna så skulle jag säga att det är mer uppenbart på ett tidigare stadium i en interaktion med en svensk om det finns vänskapspotential. Det tror jag beror på att svenskar generellt är lite mer åt det reserverade hållet, men när man väl kommit igång blir det snabbt tydligt om man har saker gemensamt och om det finns en grund att bygga vidare på. Amerikaner är, i allmänhet, mer pratsamma och på det viset “lättare” att lära känna, men det där talangen för konversation kan ibland dölja det faktum att man i egentligen inte alls är en bra match. Jag har aldrig varit den som har haft många ytliga bekantskaper dock, så jag vill hävda att jag alltid valt kvalitet över kvantitet när det kommer till vänner. Jag har utvecklat några jättefina kompisrelationer här i Sverige redan, och det är något jag är väldigt glad för.

Var det något som var särskilt svårt i och med flytten från New York till där vi bor idag?

Åh, ja, det var att vi helt plötsligt inte kunde impulsköpa mat längre! Antalet gånger som vi gick 150 m till kvartersbutiken efter ett långpass (och efter att ha insett att middagen inte skulle tillfredsställa hungern) för att köpa glass, iklädda pyjamasbyxor… ja, de är oräkneliga. Med det sagt så innebär att leva på en plats där det inte finns några konsumtionsmöjligheter alls att vi sparar otroligt mycket pengar, så jag skulle aldrig vilja byta tillbaka. Nu gör vi glassen själva istället.

“Antalet gånger som vi gick 150 m till kvartersbutiken efter ett långpass för att köpa glass, iklädda pyjamasbyxor… ja, de är oräkneliga.”

Och om du skulle beskriva omställningen från stadsliv till lantliv vad gäller livstempo, hur skulle det låta? Har du någonsin känt dig uttråkad eller frustrerad?

Absolut inte uttråkad eller frustrerad. Långt därifrån. Jag tror snarare att jag fortfarande befinner mig i något slags detox-läge, om jag ska vara ärlig. New York City är förmodligen en av de mest hektiska platserna i hela världen, och jag håller fortfarande på att återhämta mig från det. Jag är väldigt mycket av en introvert, och den konstanta stimulansen från staden kan verkligen vara uttröttande. Det kanske framstår som att våra liv nu är långsamma som i att vi sitter och rullar tummarna, men när vi säger “slow” så menar vi mer att vi försöker hålla stress på behörigt avstånd och att vi styr vår egen agenda. Vi gör väldigt sällan ingenting. Jag är minst lika “upptagen” (eller mer) nu, men jag gör saker när det passar mig, och jag gör dem omgiven av tystnad och lugn.

Ja, det försiggår onekligen väldigt lite tumrullning här. Du lämnade dock en lovande framtid på ditt f.d. företag för detta lantliv som vi nu lever. För de som inte känner dig alltför väl, skulle du vilja dela med dig lite av din studie- och arbetsbakgrund?

Ja, jag har en civilingenjörsutbildning inom maskinteknik i bagaget och tog min examen vid Syracuse University 2007. Jag började omedelbart jobba för en konsultfirma vid namn Altieri Sebor Wieber, verksamma i byggbranschen, och stannade kvar där ända tills vi flyttade 2017. Jag klättrade på den berömda karriärstegen under årens lopp, och var en s.k. Associate när jag sa upp mig (det saknas en svensk översättning, men mer eller mindre “på väg att bli delägare” i det här sammanhanget). Det enklaste sättet att beskriva vad jag gjorde rent konkret skulle låta något så här: jag ansvarade för designfasen av de mekaniska (uppvärmning/nedkylning/ventilation/luftkonditionering), elektriska, rör- och brandsäkerhetssystemen, samt koordineringen av nämnda system med arkitekt och ägare i fråga. Med andra ord så arbetade jag med arkitekten för att designa alltsammans och få det på papper, och dessa ritningar gavs sedan till entreprenören att omsätta i praktiken. Jag jobbade med allt från storskaliga projekt på olika universitet och högskolor till museum och tämligen extraordinära privata bostäder. Några av de projekt som jag är mest stolt över är Granoff Center (ett s.k. creative arts center) vid Brown University och en av lägenheterna i 432 Park Ave-skyskrapan.

Examen från Syracuse University

Och jag kan intyga att du var (är) väldigt duktig på det du gjorde (och också att det är extremt praktiskt att vara gift med en ingenjör. Saker liksom löser sig så lätt). En blomstrande karriär är inte det lättaste i världen att lämna bakom sig dock. Hur ställde du om från det och har det förekommit några särskilda mentala utmaningar som du har behövt ta dig igenom?

Ja, jag lämnade ju ett arbete som innebar ett stort ansvar, och där jag var i en maktposition och basade över storskaliga projekt. Mitt ego älskade det. Men det kom också med enormt mycket stress och begränsade min fritid otroligt mycket. Det här har ändå varit det som utan tvekan har varit svårast för mig att hantera, vad gäller omställningen från New York till Yxlan – att inte befinna sig i den där maktpositionen längre och inte ha det där ansvaret, och heller inte få den där bekräftelsen utifrån att jag gör “någonting” med mitt liv. Men när man har kommit förbi det stadiet och börjar inse att det enda som betyder något är hur jag ser på mig själv och inte hur andra ser på mig så är det lättare att lägga åt sidan. Jag saknar det fortfarande, ibland – både känslan av åstadkommande och ett regelbundet lönekuvert – men varje gång som jag känner att lockelsen pockar på och jag börjar tvivla på mina val och beslut, så påminner jag mig om hur jag idag helt styr min egen tid och att jag kan bestämma exakt hur jag vill att min vecka ska se ut. Det är värt så otroligt mycket mer i slutändan. Och nu när föräldraskapet närmar sig, så kan jag inte ens beskriva glädjen jag känner inför att jag kommer att kunna vara en så närvarande pappa. Hade det här varit mitt gamla arbetsliv hade jag inte kunnat vara hemma en enda dag med vårt barn. Slutsatsen blir: det är svårt och utmanande att skilja på vad som är ditt ego och vad som är din genuina passion och hur du egentligen vill spendera din tid, men för mig har det varit just att lära sig det som har varit den allra viktigaste pusselbiten. Om du kan hålla det relativt klart för dig varför du dras till somliga saker och somliga prestationer, så har du kommit en bra bit på vägen.

Klokt sagt. Det känns lite som ett livslångt projekt, men jag tycker att vi båda har kommit långt, sett till var vi började. Om vi stannar kvar i USA en liten stund till – skulle du säga att vi hade kunnat skapa en liknande livsstil där? Varför/varför inte?

Ja, det tror jag – men inte i eller omkring New York. Vi hade behövt flytta till en helt annan del av landet, där fastighetspriser och levnadskostnader är bra mycket lägre, för att det skulle ha varit ens en möjlighet. Även då hade det varit svårare än här i Sverige. Här finns det ett fantastiskt socialförsäkringssystem, med gratis sjukvård och utbildning, som agerar automatiskt skyddsnät. Det hade också tagit oss bra mycket längre tid att spara ihop tillräckligt med pengar för att genomföra hela omställningen – och så hade bufferten behövt vara mycket större – samt att vi hade hamnat långt bort från båda våra familjer. När vi diskuterade våra möjligheter så skalade vi ner det till en enda fråga: var i världen kan vi göra verklighet av så många av våra drömmar som möjligt? Och svaret på den var och förblir Sverige.

Jag kunde inte hålla med mer, såklart. Min uppskattning för Sverige och det svenska trygghetssystemet är ändlöst nuförtiden, och jag har verkligen förstått vilket enormt privilegium det är att få kalla detta land vårt hem. Den polletten trillade inte ner i mig förrän jag flyttade utomlands, ska erkännas, och jag är så tacksam för den insikten. Men innan vi hoppar över Atlanten helt och hållet här, så var det många som önskade en ärlig och oredigerad jämförelse mellan Sverige och USA, och New York och Yxlan. Det är en maffig uppgift. Vill du ge det ett försök?

Haha, jag skulle kunna skriva ett helt blogginlägg enbart på det temat. Jag drömde alltid om att vara en storstadskille, och såg alltid mig själv som en storstadsmänniska. Jag har alltid älskat storstäder, med den där livliga atmosfären, arkitekturen och känslan av anonymitet. Det var inte förrän jag hade bott på Manhattan i 10 år som jag började längta efter ett lugnare, tystare liv närmare naturen. Där vi bor nu, på Yxlan, hade inte kunnat vara mer annorlunda än New York. Det är knäpptyst nästan jämt (med undantag för vecka 28-32 på sommaren och över påsk, skulle jag säga), det kan gå dagar utan att vi ser skymten av en annan människa och det är kolsvart om natten (åtminstone halva året). Vi vaknar upp till fågelsång istället för bilar som tutar och vi handlar mat en gång varannan vecka, jämfört med en eller två gånger dagligen förut. Jag hade nog trott att jag skulle ha saknat storstadskänslan mer, men jag gör verkligen inte det. Jag tror att jag har insett hur “lite” jag egentligen behöver för att vara lycklig, och vi har allt det här där vi bor – och mer därtill. Naturen runt husknuten, frisk luft att andas, möjligheten att arbeta med mina egna händer utomhus och valet att spara löpturen till när solen visar sig osv.

Om jag jämför länderna så finns det givetvis fler skillnader än jag har möjlighet att rada upp här. Men en rolig sak är t.ex. hur man deklarerar – i USA tar det en hel dag, kostar faktiska pengar samt ger en garanterad ångestattack. Här använder jag en app och det tar 3 min. En annan sak är trafiken – att köra bil i USA är extremt stressframkallande. Delvis skyller jag på den enorma mängden bilar på vägarna, men delvis handlar det om någon slags… galenskap eller känsla av laglöshet som jag inte ens kan beskriva med ord. Du har sett New Yorkern i mig komma fram när vi har kört bil i Stockholm, och man kan väl lugnt säga att du inte var helt bekväm med mängden tutande. Det var fortfarande bara peanuts jämfört med vad jag är van vid.

Haha, jag vet knappt hur man tutar! Du har till och med lutat dig över och tutat ÅT mig vid några tillfällen. Bilkörande får lov att fungera som brygga till nästa tema, vilket är hållbarhet – något som har blivit oss väldigt kärt sedan vi flyttade. Hur har din syn på en hållbar livsstil ändrats sedan du kom till Sverige?

Tack vare att Sverige är ett sådant litet och nytänkande land så känner jag att jag faktiskt kan göra skillnad nuförtiden. I USA, även om hållbarhet är något som du bryr dig om, så känns det tämligen omöjligt att som individ faktiskt göra något. Efter att vi flyttade så har jag insett hey, varje individuellt val som jag gör spelar faktiskt roll. Självklart är det fallet i USA också, men det är mycket svårare att tro på och därmed leva efter. I samband med att vi flyttade blev hållbarhet också något som jag började bry mig så mycket mer om. Varför vet jag inte, men jag tror att det faktum att vi bor så nära naturen har haft ett stort inflytande. Jag var liksom inte den som gick runt och funderade särskilt mycket på pollinatörer tidigare, men nu kan jag stå och fascinerat iaktta bina på vår gräsmatta i timmar och verkligen känna att jag vill göra allt jag kan för att hjälpa dem. Jag har också märkt hur jag har blivit mindre “självisk” i mina handlingar, utan att tänka på det. Det har fallit sig mer naturligt att vilja göra “rätt”, även om det innebär mer jobb för min egen del. Det kanske är ett dumt exempel, men för ett par år sedan hade jag utan tvekan dödat varenda insekt som jag hade hittat inomhus. Nu skopar jag upp och släpper ut dem, även om det är sent på kvällen och jag ska gå och lägga mig. Inte myggor dock.

Jag är den första att intyga att du har förändrats otroligt mycket på den här punkten. När man pratar om hållbarhet är mat ett närmast oundvikligt ämne. Ett helt gäng frågade hur länge du har varit vegetarian och varför?

Tja, tekniskt sett så har jag inte officiellt “blivit vegetarian” – någon gång om året äter jag fortfarande en bit fisk eller kött om någon annan har lagat och bjuder. Men för mig har det gjort övergången så otroligt mycket lättare, eftersom jag aldrig har känt mig tvungen att avlägga ett löfte och avstå om jag inte ville det själv. Det har liksom gjort att pressen minskat. Jag började äta vegetariskt när jag träffade dig, för lite drygt sju år sedan. Eftersom vi tyckte om att både laga och äta mat tillsammans redan från början så föll det sig naturligt att jag enbart åt vegetariskt hemma. Jag började må otroligt mycket bättre i min kropp ganska snabbt, och jag erkänner villigt att min anledning till att jag ville äta vegetariskt till en början var helt självisk och hade väldigt lite att göra med t.ex. klimat och miljö – men hey, det var ju en win-win från start ändå! Jag gick på en hälsokontroll ett par år efter det att jag träffade dig, och mina blodvärden var helt otroligt mycket bättre. Om det nu hade att göra med att jag hade blivit en ultralöpare, börjat äta vegetariskt eller mer eller mindre slutat dricka alkohol får jag låta vara osagt, men jag känner mig hur som helst så mycket starkare och mer vital nu för tiden. Mitt råd är därför: sluta med alkohol, ät vego och spring mycket. Notera att det inte finns några restriktioner vad gäller efterrätter (jag är en extrem godisråtta). Idag skulle jag säga att jag äter som jag gör av lika delar personliga som klimatrelaterade skäl. Och den stora bonusen är förstås att det är extremt billigt, om det görs på rätt sätt.

“Mitt råd är därför: sluta med alkohol, ät vego och spring mycket.”

Det är superbilligt! Vi säger ju ofta till folk att om hälso- och klimatskälen inte är tillräckliga för att lägga om vanorna till mer vegetariskt så är det värt det enbart för plånbokens skull. På tal om råd – vad skulle du vilja säga till ditt 25-åriga jag, om du fick chansen att ge honom lite vägledning i livet?

Åh, jag skulle mer eller mindre vilja säga “sluta drick alkohol, träna mer och börja ta med matlåda till jobbet”. En typisk vecka när jag var 25 år så köpte jag lunch ute varje dag, och gick ut med kompisar till barer på helgerna. Om jag så kunde ta alla de där pengarna som gick till köttiga smörgåsar och öl och peta in dem på sparkontot istället… Misstolka mig inte dock – jag ångrar ingenting och tyckte definitivt att jag levde livet där mellan 20 och 27-28, men jag tror också att jag inte visste om något annat. Jag trodde det var så man skulle leva. Jag behövde bli kär i en springande vegetarian från Sverige för att förstå att det fanns annat än pizza och öl att bli exalterad över. Jag kan inte ens beskriva hur mycket bättre min kropp mår idag, vid 35 års ålder, jämfört med för 10 år sedan. Och jag har ju till och med de där blodvärdena som visar på det!

Jag tror att jag också skulle vilja säga till mig själv att det är fritt fram att bara vara den man är, att låta ens riktiga intressen komma fram och att det är helt okej att inte passa in i en norm och vara som “alla andra”. Jag kommer faktiskt ihåg att du berättade för mig om en konversation som du hade med Neal (Mikes bästa barndomskompis) kanske något år eller två efter att du och jag hade träffats. Ni hade varit ute och sprungit ihop, och hade pratat om att jag inte hängde med grabbarna ut på barkvällar så ofta längre, och Neal sa något i stil med att “jag tror Miro äntligen lever det liv som han har velat leva ganska länge”. Många av mina nära vänner kallar mig Miro. Jag tyckte hur som helst att det var fint av honom att se och uppmärksamma det.

Livet har onekligen förändrats en hel del de senaste 10 åren – och det är på väg att förändras rejält igen om bara några veckor. Vad ser du mest fram emot nu när du förbereder dig på att bli pappa?

Vilken rolig fråga! Jag ser mest fram emot att få den här nya lilla personen att dela allting som jag älskar i världen med. Jag vet att det kommer dröja tills vårt barn är redo att gå skogspromenader, åka skidor, baka brownies osv., men tanken på att få dela min glädje och se hen upptäcka samma saker gör mig otroligt lycklig. Jag längtar också tills vi sitter runt matbordet, alla tre, och skapar vår egen tätt sammansvetsade familj. För mig handlar allt om det lilla. De små sakerna.

Jag skulle vilja påstå att det är en av de största insikterna som vår “nedväxlingsresa” har bjudit på, att livet handlar om det lilla i slutändan. Det är där lyckan finns. Nu för tiden, när karriär och akademiska meriter håller en låg profil i livet, vad motiveras du av?

Att jag vill se tillbaka på mitt liv när jag är äldre och känna att jag gjorde det mesta och bästa av det jag hade möjlighet till. Och att jag njöt av det. Jag vill inte blicka tillbaka och ångra mig, känna att jag borde ha gjort saker annorlunda och först då inse att jag jobbat i hela mitt liv med något som jag inte älskade. Jag vill inte sätta mig själv i en situation där jag inte har särskilt många år kvar att göra det jag faktiskt tycker om och känner genuin entusiasm inför. Givetvis är det svårt att veta det i stunden, om man gör rätt eller fel, men så länge som du drivs av det som gör dig lycklig och inte av sociala förväntningar eller ekonomiska vinster så tror jag att man är på rätt spår.

Och på tal om spår – hur började du med löpning?

Som du vet – men inte våra läsare – så pratar vi i min familj om erorna före respektive efter Sophia. Mycket av det har att göra med just löpningen. Före Sophia så innebar löpning för mig sporadiska 20 min på löpbandet i bekväm takt alternativt 5 km över Brooklyn bridge alltmedan jag lyssnade på techno. Sammanfattningsvis var det inget jag direkt tyckte om. Det var väl mer ett sätt att… nej, vem försöker jag ens lura? Det var alldeles för lite för att det skulle ha hållit mig i form ändå. Men efter Sophia, det var då som jag på riktigt fann löpningen och tog den till mitt hjärta. Du hade ju alltid sprungit mycket och sprang mer eller mindre dagligen runt Manhattan. Jag tyckte distanserna du tillryggalade var helt galna, men på något plan lät det trots allt lite spännande, vilket ledde till att jag en dag frågade om jag fick hänga på. Jag grävde fram mina gamla löparskor och vi hann ungefär 2 km innan mitt knä började göra ont. Det visade sig att jag snabbt hade skaffat mig löparknä – och det är en riktig skitgrej, det är ett som är säkert – men varje helg sprang vi ändå ihop och kunde öka distansen successivt, kilometer för kilometer. Sakta men säkert gav knäproblemen med sig, och jag kom på mig själv med att verkligen se fram emot våra allt längre löpturer längs med vattnet runt Manhattan. Vi sprang då ihop varje helg – jag hade inte tid i veckorna – antingen båda dagarna eller bara en, och jag kan fortfarande komma ihåg dagen vi sprang en halvmaratondistans för första gången, och exakt hur död jag kände mig efteråt. Du berättar den här historien mycket bättre än jag, men ja, i stort sett så låg jag i fosterställning på soffan resten av dagen, och när kvällen kom kravlade jag – och du gick – till vårt lokala ukrainska hak, där jag åt dubbla portioner potatis-pierogies. Efter det gick vi ner till Little Italy där jag satte i mig en påse zeppoles, vilket är typ friterade degbollar rullade i florsocker. Ja, ni hör ju. När vi väl hade flyttat till Sverige och fick mer fritid började vi springa alla pass ihop, kanske 5-6 st i veckan, och det var då som jag började betrakta mig som en löpare på riktigt.

Om du blickar framåt litegrann, vad har du för idrottsliga mål?

Jag vill hemskt gärna ta mig upp på pallen i ett lopp. Jag har kommit nära med en 5:e-plats och ett par topp-10, men har inte tagit mig hela vägen fram än. Det spelar ingen roll för mig om loppet i fråga är litet eller stort, utan det är bara ett mål som jag har. Ett annat är – och det är egentligen det som motiverar mig varje dag – att jag vill kunna genomföra ett lopp utan att behöva gå igenom antingen en fysisk eller psykisk krasch och behöva kämpa mot viljan att vilja ge upp vid något tillfälle under loppets gång. Så här långt har alla lopp som jag deltagit i bjudit på minst ett tillfälle där jag känt att jag inte kan hålla igång tempot för att benen är för trötta eller där jag mentalt velat hoppa av för att jag… ja, för att jag helt enkelt inte velat fortsätta. Jag har som mål att genomföra ett lopp där jag känner mig stark – om än trött såklart – från start till mål och tankarna om att ge upp inte kommer. De är några av mina lopp-relaterade mål. Ett annat är att se hur mycket jag kan förbättra mig själv och hur hårt jag kan pressa mig. Och sist men inte minst – det här är mer än önskan än ett mål, men jag vill att min – vår – löpning ska ta oss till fler vackra ställen i Sverige och göra att vi upptäcker ännu mer av detta land. Det finns så mycket att se.

Det gör det verkligen! Och min egen entusiasm inför att upptäcka Sverige har aldrig varit större, vilket är mycket tack vare dig. Det är något visst med att få visa sitt födelseland för sin partner. Som yngre var jag den som sökte mig till exotiska platser långt bort, men nu vill jag inget hellre än att se allt som Sverige har att erbjuda. Nu ska vi strax avsluta den här intervjun dock, men innan vi sätter punkt har jag ett par snabba frågor kvar. Först: vad är din guilty pleasure i matväg?

Även fast jag inte äter dem särskilt ofta så är jag mycket, mycket svag för Oreo-kakor. När jag väl äter dem så äter jag tills jag blir illamående. Det finns inget stopp.

Haha. Jag kan garantera alla att det verkligen inte finns något stopp. Nästa: som de glassälskare som vi är – eller du har gjort mig till en, snarare – vilken är din favoritsmak på glass?

Mint-chocolate chip, utan tvekan.

Och sist men inte minst: vilken fråga skulle du helst vilja få, och hur skulle du besvara den?

Hm, ja, när jag fick frågan om vad jag skulle ha velat säga till mitt 25-åriga jag så tänkte jag på vad jag skulle vilja säga till mitt 15-åriga jag. Svaret på den frågan är att jag skulle säga till honom att det är okej att misslyckas, och att det är mycket värre att inte ge saker en chans alls. Det är en särskild period i mitt liv som jag har i åtanke, faktiskt – jag älskade att spela basket som liten, och ville inget hellre än att spela för skollaget, men eftersom det var en populär sport, laget var litet och man därför behövde gå igenom s.k. tryouts så gav jag det aldrig en chans – helt enkelt för att jag var för rädd för att misslyckas och inte komma med i laget. Genom det missade jag möjligheten att faktiskt eventuellt få spela för skolan, och också det som hade varit en nyttig lärdom för mig själv. Jag skulle ha insett att världen inte går under om man misslyckas. Jag tror att jag fortfarande försöker lära mig själv det. Det är en ständigt pågående utmaning.

Tack så jättemycket till dig, Mike, och till alla er som har läst er väg ner hit. Hoppas att ni uppskattade vår första uppvärmningsintervju – ni har ju mer av den här varan att vänta. Glad påsk!

  Share this post!

Om du uppskattade detta inlägg (och måhända andra också), så kanske du skulle vilja stötta oss genom Patreon? För så lite som 30 kr per månad skulle du hjälpa oss något enormt mot att kunna skapa mer av det innehåll som du tycker om, samt hålla vår blogg reklamfri. Och om Patreon inte alls är din grej, kom ihåg det här: varje gång som du gillar, kommenterar, lagar eller bakar ett av våra recept, rekommenderar oss till en vän eller på något annat vis sprider vårt namn så gör du oss en stor tjänst som vi uppskattar varmt. Tack snälla för att du är en del av vår strävan mot en grönare värld!

– Sophia & Michael


Senaste blogginlägg

2 thoughts on “En New Yorker i den svenska myllan: en intervju med Michael”

    1. Sophia & Michael

      Kul att höra att läsningen uppskattades! Och ja, som framgår av texten så trivs jag (Mike) väldigt bra 🙂

Leave a Comment

Scroll to Top
Scroll to Top