Fjällsemester med barn i Ramundberget - resedagbok från en sommarvecka - Live Slow Run Far

Fjällsemester med barn i Ramundberget – resedagbok från en sommarvecka

I samarbete med Ramundberget.

Vi har precis avslutat en alldeles magisk vecka i Funäsfjällen – Ramundberget närmare bestämt – och vi kan inte hålla oss från att dela med oss av en liten resedagbok från dagarna. Oavsett om du är en van fjällfarare eller önskar bli det, letar efter svemester-alternativ till charterresan söderut eller söker inspiration för friluftsliv, fjällturer eller semester i största allmänhet med barn så hoppas vi med detta inlägg ge en liten insikt i hur vi har levt och fyllt våra dagar så att samtliga medlemmar i familjen har varit nöjda. Välkomna att hänga på!

Först lite snabba fakta: Ramundberget utgör en del av Funäsfjällen i Härjedalen, där riktiga fjäll bjuder upp till dans till tonerna av… ja, tystnad. Här möts du inte av en nöjespark utan av storslagna vyer, närhet (och kärlek) till naturen och genuina friluftsupplevelser. Ramundberget ligger vid vägs ände, och den pyttelilla bykärnan utgörs av det lika pyttelilla torget utanför Hotell Fjällgården, med anor från 1936. Vi har bott i familjerum på Fjällgården och ätit fantastisk god mat på Mor Britas, vilken är hotellets egen restaurang.

Veckan i korthet

Onsdag

Kort löptur
Vandring (Gruvturen)
Cykling (Klinkenturen)

Torsdag

Heldag vandring med guide (Ösjövålen med omnejd)

Fredag

Cykling (t/r Bruksvallarna längs rullskidbanan)
Flowtrail-cykling (Mike)
Löptur (Sophia + Theo)
Vandring (barnanpassade Mickelinas vandringsled)

Lördag

Heldag vandring (Säterturen + Stor-Mittåkläppen)

Söndag

Cykling (Röstberget Gravel)

Onsdag

Vi vaknade upp till en tämligen gråmulen himmel, 4 plusgrader och vinden vinandes om husknuten. Med två timmar kvar tills dess att frukostbuffén öppnade kunde vi dock inte göra annat än att ta en löptur (1+1=2). T byltades på ordentligt och vi gled i underställströjor för första gången sedan maj, och så drog vi iväg längs grusvägarna i Ramundberget.

När klockan slog 08:00 hängde vi förstås på låset och kunde hugga in på frukostbuffén först av alla. Och finns väl ändå inget bättre än frukostbuffé? Det spelar liksom ingen roll att det som hamnar på tallriken är snarlikt det vi äter hemma varje dag ändå – det är ändå det bästa som finns att gå och välja bland massa gott. T fick smaka messmör för första gången och det var kanske ingen större överraskning att han smackade sig om läpparna med tanke på att det är tämligen sött – men är det semester så är det! 

Efter frukosten gjorde vi ett snabbt klädbyte och drog ut på resans första vandring. Det var rejält blåsigt, men vi prickade helt rätt när vi valde ”Gruvturen” som dagens utmaning eftersom den gick bitvis helt i lä. Och trots svala kläder fick jag ganska snabbt kapitulera inför svettfest deluxe när vi började tugga oss uppför den ganska maffiga första stigningen – jag hade 15 kg Theo, div. packning och själva bärstolen på ryggen och det var inte helt utan ansträngning vi tog oss uppåt, men så väl värt det! Här påmindes vi om att fjällvandring bjuder på långt mycket mer än ”bara” fantastiska vyer. Grönskan och blomsterprakten tog nämligen oss båda två med häpnad – det var så in i bängen vackert att det knappt gick att ta in. Och ja, ”båda två” är mer korrekt än alla tre, eftersom T hade vaggats till sömn alltmedan jag gnuggade på uppför längs de bitvis både branta och steniga stigarna, så när vi väl kom upp på kalfjället låg han och sov. Att ta med en liten kudde för att stötta upp huvudet och använda bärstolens soltak som extra stöd runtomkring är två heta tips för att möjliggöra sovstunder under vandringen och därigenom också längre turer.

För den som är van att gå i teknisk terräng, van att bära tungt och har relativt god kondition är det fullt möjligt att ta sig runt Gruvturen med en liten på ryggen – men är man nybörjare finns det lättare leder att välja för att hålla humöret uppe och lågan levande.

Vi återvände lagom till en dignande lunchbuffé med mängder med härliga vegetariska alternativ, åt oss mer än mätta och sadlade (hehe) därefter om och drog iväg på en cykeltur. Ja, efter att vi hade fastnat vid pumptracken förstås. T har en balanscykel men är ganska ointresserad av att cykla på den själv, men desto mer fascinerad av andra barn som cyklar på sina. Pumptracken utanför Fjällgården har därmed varit oerhört het, eftersom det susar runt såväl små som stora cyklister där från tidig morgon till sen kväll.

När vi till sist lyckades övertyga T om att det fanns annat kul att upptäcka så rullade vi iväg, och den här gången valde vi “Klinkenturen”. Den kategoriseras som en blå cykelled, vilket betyder att den är mestadels lättcyklad men att vissa tekniska partier förekommer. Så här i efterhand skulle vi inte rekommendera att man cyklar den med barn i cykelstol eller -vagn, även om det gick att genomföra (annars hade vi förstås vänt om). Det var lite för skumpigt och lite för branta backar här och där för att Mike (som hade T bakpå) skulle känna sig avslappnad och kunna njuta av turen. Istället fick han mest parera och verkligen välja väg med omsorg. På sätt och vis bra att vi gjorde det ändå, tycker vi, för nu kan vi berätta för andra att det finns mer lämpliga alternativ för den som har med sig småbarn som ännu inte cyklar själva.

Väl hemma från turen – vilken såklart bjöd på fikastopp halvvägs – slängde vi oss på sängen och slappade en stund innan det var middagsdags. T fick jättefin vegetarisk mat i barnanpassad form hela veckan (t.ex. halloumistroganoff och lasagne) och Mike och jag har varit i mathimlen och vänt. Vi visste på förhand att Mor Britas håller oerhört hög klass och blev inte besvikna. Första kvällen åt vi bland annat ugnsbakad spetskål med svamp och det var magiskt gott.

Att vi somnade som stockar så småningom överraskar nog ingen 🙂

Torsdag

Efter en lika god frukost på torsdagen mötte vi upp Albin Lärnefjord, fjälledare och guide i Ramundberget, för en heldag på fjället tillsammans. Vi hoppade in i bilen och körde en kort bit till Slättansvallen, så gott som vid vägs ände, och parkerade där. Vi följde grusvägen ytterligare någon kilometer innan vi vek av in på en stig som tog oss till de röda korsmarkeringarna mellan lederna från Gröndalen, Klinken och Ösjödalen. Vi åt lunch på Ösjövålens norra sluttning och tog oss därefter upp till dess topp, för att sedan gå längs leden ner mot Ösjöstugan och tillbaka mot Ramundberget.

Adjektiven börjar redan nu att om inte ta slut så åtminstone kännas lite tjatiga i det här blogginlägget. Även denna dag var nämligen helt och hållet… ja, magisk, förstås. Förutom det otroligt vackra landskapet i form av allt från fjällbjörkskog och porlande bäckar till kalfjäll och storslagna vidder i sig så fick vi uppleva alltsammans utan att stöta på en enda kotte (mänskliga sådana). Att ströva fritt längs smala stigar och stundtals i mer obanad terräng omgivna av fjäll, betande renar och underbart likasinnat sällskap hör till något av det bästa som finns i livet. Lunchen i form av rykande het broccolisoppa och gott bröd värmde fint i den småkyliga vinden, men när vi väl var tillbaka i Ramundberget gick i alla fall jag – bärstolsbäraren – i t-shirt och solglasögonen hade vi alla plockat fram för länge sedan.

Även om vi skulle kalla oss relativt vana fjällvandrare så uppskattade vi Albin enormt mycket – inte bara för hans fina personlighet utan för att det var otroligt skönt att inte behöva tänka själva (hej småbarnsföräldrar!) och få lära oss en massa om fjäll och natur, få diverse toppar utpekade för oss och inkassera mängder med tips på framtida vandrings-, löp- och cykelturer. 

Ännu en ljuvlig dag in på livskontot, som om möjligt blev snäppet bättre för T efter att vi upptäckt lekrummet i Fjällgårdens källare med hela Ramundberget i miniatyr. Pistmaskinen blev snabbt storfavorit, om man säger så. 

Fredag

Idag vaknade vi upp till en klarblå himmel och varmare temperaturer, och kickade igång dagen med att hoppa på cyklarna för en cykeltur över till Bruksvallarna för bunkring av mellanmålsmaterial/snacks. Det som vintertid är ett 8 km långt, böljande längdskidspår som knyter samman de två byarna är sommartid en asfalterad rullskidbana (där cyklister är välkomna) omgiven av den allra grönaste grönska och en miljard vackra sommarblommor. Inte fjällcykling i ordets rätta bemärkelse, kanske, men väl en alldeles perfekt cykeltur med cykelstol inkl. 2-åring baktill, där de fina vyerna ändå avlöser varandra.

Tillbaka i Ramis vinkade vi hejdå till Mike som tog liften upp med Oliver, a.k.a. Mikes flowtrail-instruktör för dagen. De spenderade sedan ett par timmar i backarna tillsammans, och Mikes sammanfattning efteråt löd någonting i stil med “sjukt kul, mycket jobbigare än jag hade trott och inte så lätt som det ser ut men man lär sig snabbt”. Från mitt håll, som fick se honom komma ner från backen efter sista åket, så rådde det ingen direkt tvekan om att han hade haft en grymt rolig förmiddag. Under tiden hade jag och T tagit en lång löptur – vi repeterade faktiskt morgonens cykeltur + lite till, och även om det kändes lite “fel” att springa asfalt under fjällsemestern så var rullskidbanan t/r en perfekt tur att göra med löparvagnen. 18 km in på mitt löparkonto och brännande mjölksyra från några timmars flowtrail in på Mikes.

En rejäl lunch uppepå det (Mor Britas buffé satt som en smäck) och sedan tog vi stolsliften – Fjällgårdsbanan – upp till toppen av Ramundberget. En storögd och helt mållös T genomförde således livets första liftåk. Från toppen gick vi sedan den mycket barnanpassade “Mickelinas vandringsled”, en 3,3 km lång vandring (mestadels svagt nedför) som bjuder på porlande bäckar, broar, linbana, djursafari med träfigurer av de djur som finns runt Ramundberget osv. T var i sitt esse och gick och sprang om vartannat, makalöst peppad på att äntligen få vandra själv. Efter drygt hälften av leden började dock energin att tryta, så han hoppade upp i bärstolen och åkte resten av vägen ner.

… och sova gott gjorde vi så även efter denna dag.

Lördag

Vår sista heldag i Ramis levererade från start till mål, med strålande sol, ingen vind och ljumma temperaturer. Det började med att T ville testa studsmattorna (genidrag att ha jättefin liten lekpark, pumptrack och två stora studsmattor till allas förfogande och helt gratis mitt i byn mellan liftarna och Fjällgården), och det tog väl cirka 10 sek och sedan var han i himlen. Han ÄLSKAR att hoppa. På allt, överallt. Efter en dryg timme på mattan och en god dos övertalning kom vi ändå iväg på dagens tur, vilken började med vi tog bilen till Djupdalsvallen och parkerade där. Därifrån gick vi först Säterturen och blev helt hänförda. Återigen helt ensamma vandrade vi genom vad som kändes som en sagovärld, men som är alldeles på riktigt och utgörs av ett välbevarat säterområde i fjällmiljö. Makalös blomsterprakt, vandring längs rullstensåsen Viteggen genom Mittåns dalgång med fantastiska vyer och ja, så förbaskat fint att vi vill gå turen igen och igen. Vi åt matsäckslunch uppepå åsen och spanade på sjöfågel nedanför, och var tillbaka till Djupdalsvallen kring 13-tiden, efter 5 km mycket lätt vandring som är perfekt för både småbarnsfamiljen med bärstol och de med något större barn som orkar gå själva men kanske inte de mest utmanande lederna.

Planen var att T skulle ha somnat då vi kom tillbaka, men vår lille gosse hade andra planer (visserligen med klippande ögon). Vi gav oss ändå på (den omåttligt populära) bestigningen av Stor-Mittåkläppen, men planerade inte för att gå hela vägen om inte T skulle somna. Turen mäter ca 6 km t/r men stigningen omfattar 340 höjdmeter fördelat på 3 km där det mesta kommer på slutet, så det skulle ändå ta oss en stund att ta oss upp med tanke på den extra tyngden. Vi tog oss i slutändan nästan hela vägen upp, men vände när ca 800 m kvarstod pga vaken kille som började tycka att han hade åkt nog i bärstolen för dagen (fullt förståeligt). Vi fick ändå vyer att njuta av i överflöd, och vände nöjda tillbaka ner till Djupdalsvallen och njöt där av frasvåfflor med hjortronsylt och grädde (som sig bör) innan vi strövade runt, alla tre, i närområdet och upptäckte bäckar, broar och blommor och badade fötterna i iskallt vatten. Till slut drog vi oss mot bilen, hoppade in… ja, och sedan tog det 3 sekunder innan T hade slocknat. Klockan 16:15. Varje småbarnsförälders drömscenario 😉

Och därför kommer det väl inte som någon större överraskning att vi var ute och hoppade studsmatta för glatta livet klockan 20 samma kväll. Semester osv.

Söndag

Så var avfärdsdagen här och den inleddes givetvis med dubbla pass på studsmattan – i strålande sol och sommarvärme – medan Mike packade bilen. Sedan rullade vi iväg med blandade känslor – lite sorg eftersom vi hade kunnat stanna en vecka till men så mycket glädje eftersom vi har haft det så himla bra. Eftersom vi skulle vidare till Åre och inte tackla hela långa hemresan hade vi inte bråttom iväg och ville också göra det mesta av den fina dagen (särskilt som morgondagen skulle bjuda på spöregn). Vi parkerade därför vid Funäsdalens Ski Lodge (20 min från Ramundberget, på väg mot Åre) och hoppade på cyklarna. Vi körde “Röstberget Gravel”, ca 11 km, och kan starkt rekommendera den turen för, ja, egentligen alla. Lättcyklat, överlag ganska platt med undantag för en sjukt maffig stigning från Funäsdalssjön upp till parkeringen igen och leden går först genom skog för att sedan slingra sig längs med sjön. Vi stannade och åt lunch vid vattnet och trampade sedan sista biten tillbaka till bilen, supernöjda över att ha fått röra på oss och det i solsken till och med, och hoppade sedan in. Och med det, så avslutade vi vår Ramundberget/Funäsfjällssemester för den här gången. Att vi vill återvända varje vinter visste vi redan, men nu vet vi att vi vill göra detsamma även sommartid. Och det är väl det bästa betyg som en resa och plats kan få. På återseende, Ramis!

  Share this post!

Senaste blogginlägg

Leave a Comment

Shopping Cart
Scroll to Top