Söndagsintervjun: om livet stort och smått med Emma Sundh

Click here for post in English: The Sunday Interview: On Parenthood, Countryside Dreams and Life as a Freelancer with Emma Sundh

Vi flyttade till Sverige i augusti 2017, och fick njuta av en tämligen “normal” svensk sensommar innan en ovanligt regnig höst tog vid. Våren därefter, 2018, såg däremot inget regn alls. Och varmt var det. Sommarlikt alldeles för tidigt, skulle nog de flesta säga. Och så fortsatte det. Sommaren 2018 var visserligen härlig ur ett sol- och badperspektiv, men den lämnade många av oss med en klump i magen. En stor sådan, till och med. Jag minns att Mike, i egenskap av dåvarande nybörjarsvensk, frågade mig i maj-juni om skogsbränder någonsin härjade i Sverige. “Näe”, sa jag. “Jag minns bara en enda, och det var den i Tyresta nationalpark för en herrans massa år sedan”. Ja, den som pappa faktiskt kände lukten av här på Yxlan en sommarnatt och som fick honom att gå ut i grannskapet för att se om något var på tok.

Men sedan började de härja likväl, skogsbränderna, i frånvaro av det ljuva sommarregnet, och det kändes plötsligt väldigt nära och påtagligt. Ja, klimatförändringarna alltså.

I kölvattnet av en denna osvenskt supervarma sommar och precis i samband med att IPCC:s specialrapport släpptes hösten 2018 bildade journalisten, författaren och influencern Emma Sundh Klimatklubben tillsammans med hållbarhetskollegorna Maria Soxbo och Johanna Nilsson. Klimatklubben har sedan starten vuxit till något av ett fenomen i svensk media, med 20.000+ aktiva medlemmar på Facebook och 37.000+ följare på Instagram, och verkar för normförändring, klimatengagemang och, tja, en grönare, bättre värld, helt enkelt.

Emma Sundh har energi och driv av sällan skådat slag och vårdar sitt inflytande ömt. Hon är en inspirationskälla i allt hon gör, sprider värme och glädje i de mörkaste skrymslen och vrår och har – till råga på allt – en fantastisk humor tillika Värmlandsdialekt, och är således helt och hållet omöjlig för oss att inte tycka om. Med andra ord var hon en given önskegäst till denna intervjuserie, och glädjande nog inte ett dugg svårövertalad. Här kommer inte samtalet att handla särskilt mycket om Klimatklubben, dock, utan om drömmar, rädslor, föräldraskap och livet som frilans. Bland annat. När det gäller Emma Sundh får en lov att spänna fast sig, för fort går det – så häng med!

Vill du börja med att berätta lite för oss alla om vem Emma Sundh är?

Oj, pjaaa, ett värmländskt yrväder som jobbar som journalist, författare, hållbarhetsinfluencer och föreläsare. Pre-corona alltså, vad gäller det sistnämnda. Älskar gamla prylar, bygga, pyssla, odla och att dra igång projekt. ÄLSKAR projekt. Har ett förflutet i magasinbranschen, men sedan jag blev frilans 2012 har jag hunnit med att skriva tre böcker (“Vintageparty” tillsammans med Linda Hansson och Louise Lemming, “Vintagefrisyrer” med Sarah Wing och “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” med Maria Soxbo och Johanna Nilsson), dra igång en stor stadsloppis (Kransenloppis) och så står jag bakom Klimatklubben som engagerar tusentals inom klimatfrågan, tillsammans med Maria Soxbo och Johanna Nilsson. Fast nu ljög jag. Jag har skrivit sju böcker, fast fyra av dem var små. Men viktiga. De ingår i “Klimatasken – stora förändringar i litet format” som släpps på förlaget Novellix i april. Att bli frilans var lite som att släppa på en ballong som en precis blåst upp – som far hit och dit i en jädra takt, hahaha.

Ja, produktionstakten från ditt håll kan sannerligen ingen klaga på! Om vi skulle backa bandet litegrann – hur var din uppväxt?

Fri. Jag är uppväxt i ett gammalt hus med stor trädgård längs med en Bullerby-väg på den värmländska vischan, tillsammans med föräldrar, syster och katter. Och när jag var liten även höns, ankor och kanin. Min syssling – som en extrasyster – bodde i huset bredvid vårt och min moster och kusiner två hus bort. Yngst i släkten fick jag hänga med storkusinerna, sitta på flakmoppen ner till sjön och hade många människor omkring mig. En enorm trygghet. Mina föräldrar var och är free spirits och hela min barndom var väldigt … fri. När jag var sju äpplen hög cyklade jag ner till sjön några kilometer bort och var borta hela dagen, kom hem till middagen. Inte så mycket curling om en säger. Det har nog gjort mig väldigt självständig. Min närmsta kompis bodde tre kilometer bort så jag roade mig med att bygga, sy, måla och sjunga. Det var ju bara skogskanaler där vi bodde, så en roade sig bäst en kunde.

I mitt tycke låter det helt underbart. Det känns dessutom som att kreativiteten fick utlopp redan som väldigt liten. Vilka hållbara vanor utrustades du med tidigt?

Ta det en haver. En resa in till stan var liksom inget en gjorde i en handvändning. Möbler handlades på auktion eller loppis och kläder ärvdes stolt av balla kusiner. Vi åt från trädgården och det snackades tidigt om gifter, om att hålla jorden frisk och näringsrik och så. Det kissades en hel del ute om en säger.

Fantastiskt! Det görs det här med. Billigare och mer miljövänlig gödning får en leta efter. Vad hade tonåriga Emma sagt om hon hade fått veta hur hennes privat- och yrkesliv skulle se ut vid 37 års ålder? Om något hade överraskat henne, vad?

Åh, hon skulle vara så besviken, haha. Hon som gjorde allt för att fly landet skulle nog vara lite tveksam till att allt jag vill är att återvända. Men jag tror också att hon skulle vara lite stolt. Att jag är samma naturromantiker som då. När jag var 20-någonting och levde på Stockholms klubbar kan jag ha sagt att “om jag någon gång slutar gå ut på klubb kan jag lika gärna dö”. Inte aktuellt citat längre. Men jag har levt loppan, helt klart. Det har varit skoj. Men nu vill jag tillbaka till Värmland.

Du har två döttrar, Bodil och Majken. Hur vill du att de ska se tillbaka på sin uppväxt?

Som jag gör. När jag ser tillbaka på min barndom så är den slöjad i sommarsolnegång, med ett soundtrack av skogsduvor, bofink och uggla. En återkommande bild är när jag går hem från min moster, där jag och kusinerna har lekt “Påven bannlyser” (läs: dunkkurragömma med en tvist). Det är sent. Alldeles för sent. Men det är liksom inte så noga. Grusvägens rassel hörs i tystnaden. Det var sådan lycka. Trygghet. Och det vill jag ge mina barn. Att kunna kika in hos någon granne, fika eller hjälpa till med något. Städa eller baka. Småprata. Så som jag gjorde när jag var barn. Det var en sådan gemenskap. Och den gemenskapen har jag på något vis alltid jagat. Fast på annat håll.

Precis en sådan uppväxt önskar vi kunna ge vidare också. Visst är det väl troligt att tonåren kan kännas som döden och att föräldrarna är trista lantisar… men efter några år tar en ju sitt förnuft till fånga. Så nu är du redo att lämna Stockholm och flytta tillbaka till Värmland?

JAAAA! Jag har älskat att bo i puls, fart och fläkt. Men nu vill jag hem till Värmland. Helst till samma grusväg som jag själv är uppväxt längs med – men det är tydligen lite för snäv sökning på Hemnet. Saknar den orörda naturen enormt. Att kunna gå ut i skogen runt knuten och plocka svamp, andas frisk luft och att cykla utan att ofrivilligt vara med i Tour de France.

HAHAHA. Fantastisk liknelse. Vill minnas att någon pratade om “Lycramaffian från Nacka” i samband med att personen ifråga redogjorde för sin pendling för några år sedan. Cykelsituationen i Stockholm måste närmast upplevas för att förstås. Om vi zoomar ut en liten bit: vilka val och beslut i livet upplever du har varit mest avgörande för dig?

Att flytta till Stockholm för att plugga. Och bli kvar. Det första halvåret var fördärvligt, rent ut sagt. Det var otroligt ensamt. Jag flyttade från Karlstad där jag hade ett stort, fantastiskt gäng och där en i stort sett kunde gå ut på Stora torget och efter en timme hade en skaffat en ny bekantskap. Det var så enkelt. Till Stockholm då, där det var enormt svårt att komma in i någon form av gemenskap. Så jag fixade ett hus som jag fick hyra, importerade ett gäng kompisar från Karlstad och startade kollektiv. Då ordnade det upp sig. Men planen var aldrig Stockholm på lång sikt. Planen var Göteborg. Undrar just hur livet hade sett ut då.

Ja, de där “tänk om”-tankarna är kittlande. Tänk om en inte hade hittat ens partner, till exempel. Du är ju gift med John. Hur träffades ni?

Ja, jag kvistade ju fram till honom på en klubb och sa att vi borde bli ihop, hahaha. Men det var inte helt taget ur luften. Jag bodde ju i det där kollektivet i Stockholm med en massa kompisar, han bodde i kollektiv i Linköping med massa kompisar. Våra kompisar var ihop med varandra. En dag kom min kompis hem till kollektivet efter att ha varit i Linköpings-kollektivet och sa att det var en snubbe där som var lite som jag, fast lite mer som en apa. Jag tyckte det lät perfekt och slog till.

“Min kompis sa att det var en snubbe där som var lite som jag, fast lite mer som en apa”

Ja, vilket kap! Delar ni en liknande grundsyn på livet?

Verkligen! Våra värderingar är på pricken, skulle jag säga. Allt från klimat och drömmar till jämställdhet inom familjen.

Bortsett från önskan om att flytta hem till Värmland, vilka andra drömmar bär du på?

Som en del av flytten hem till Värmland så drömmer jag om att anlägga en stor trädgård, bygga vårt växthus av gamla fönster och bli självförsörjande på el. Och kunna hjälpa och avlasta mina föräldrar. Det är min stora dröm. Men jag är öppen för att starta nya drömmar. Skulle vilja jobba med hållbarhetsprojekt på lokal nivå, och bli Värmlands svar på Mandelmanns om ett par år. Skriva fler böcker.

Jag kan inte tänka mig annat än att TV-succén skulle vara given. Er tillflyktsort bortom storstaden de senaste åren har annars varit ett drömskt torp på Gotland, som ni nu har beslutat er för att sälja. Ett oerhört jobbigt beslut, har vi som följer dig förstått. Vill du berätta?

Ja, skitjobbigt har det varit. För torpet och trädgården är vår lunga och vårt längt. Det är den mest magiska platsen! Men jag hoppas att vi kan bygga upp en dröm i Värmland istället. Först var tanken att vi skulle flytta till Gotland och testbo i torpet ett år, men vi fick inte ihop det i tanken eftersom jag vill vara nära min familj – särskilt nu när jag verkligen behövs. Ja, för nu är min stora sorg att en familjemedlem i Värmland är sjuk, att tiden är dyrbar och jag är fast i Stockholm på grund av Corona.

Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Ni har alla mina – våra – starkaste, finaste sympatier. Min mamma fick cancer bara två månader efter att vi flyttat hem till Sverige, och jag tackade min lyckliga stjärna för att det var så det blev och jag kunde vara nära. Med 20.000+ följare på Instagram och en mycket populär – och till viss del personlig – blogg, upplever du någonsin press att dokumentera ditt liv och det du/ni gör? Och hur blir det när något känsligt pågår eller inträffar?

Nja, alltså jag är ganska öppen som person. Ha liksom inte särskilt många … spärrar. Eh, det lät ju oskönt. Men jag är nog ganska gränslös – men jag tror också på att prata om ALLT. För det är vad jag själv behöver för att må bra. Vill inte att det ska finnas några tabun. Det enda jag inte pratar om nu är sjukdomen i min familj, för det är inte min story to tell, så att säga.

Prat om press att dokumentera livet får mig osökt att tänka på balans mellan arbete och fritid. Hur hanterar du den?

Inte alls, haha. Jag jobbar mycket, och mitt liv är mitt jobb, så det är en lite svår gränsdragning. Med friheten i att vara frilans finns enorma uppoffringar också. Det finns ju ingen vikarie att ta in, så att säga, så jag jobbar i stort sett varje dag året om. Och jobbar mååååånga kvällar. Kvällarna är min bästa tid. Jag älskar mitt jobb, men skulle vilja jobba lite mindre. Just nu jobbar jag järnet höst, vinter och vår, och är som mest social på sommaren. Jag är säsongare, men skulle vilja hitta mer balans. Och jobba mer med kroppen i trädgårdslandet!

“Det finns ju ingen vikarie att ta in, så att säga, så jag jobbar i stort sett varje dag året om.”

“Jobba järnet” känns onekligen synonymt med dig, som alltid har något i görningen. Vi som känner dig genom sociala medier upplever dig som kompetent, driftig, handlingskraftig och humoristisk, bland mycket annat. Men vad skulle de som känner dig allra bäst säga är dina styrkor respektive svagheter? Håller du med?

Driftig är återkommande, hahaha. Men jag skulle nog säga att många uppfattar mig som ganska… skev. Jag har skrivit en manual till min hjärna och skickat en kamellängd – en kanellängd som såg ut som en kamel – till Dagens Nyheter, när jag sökte praktik där. Vill inflika att jag fick praktiken men tackade nej på grund av att jag fick fast jobb! Ja, och första gången jag träffade min man gick jag fram och sa: “Bara så du vet så är vi menade för varandra. Jag vet att du är upptagen, men det kan ju vara bra att veta”. What can I say? Jag gillar goda historier, hahaha.

Det framgår tydligt, men också att du är ganska orädd. Vad är det läskigaste som du har gjort?

När jag sa upp mig från ett jobb efter tre dagar eftersom det inte kändes rätt i magen, och kastade mig ut och blev frilans. Med hopp om att mina idéer och projekt-lusta skulle kirra resten. Gick ju bra till slut, men kämpigt.

När saker är kämpiga, hur hanterar du dem?

Ja, alltså jag har en spännande mekanism – jag förtränger jobbiga saker. Och minns mest de bra. Jag är bra på att se glitter i skiten, så att säga. Som efter att mitt första barn hade fötts och jag skulle poängsätta graviditeten. Jag gav den en stark sjua. Då sa min partner ifrån. Jag hade – tydligen – mått sjukligt illa, haft foglossning från vecka 12, haft sammandragningar och kunde inte gå själv de sista veckorna. Hade även tredje gradens bristningsskada och var tvungen att opereras. Men jag ba: tipptopp!

Vad är den största utmaningen med att vara förälder?

Känslan av otillräcklighet. Och att INTE se prestation i allt. Jag är en prestationsmänniska. Inget jag är stolt över, för det har gett mig huvudvärk både en och två gånger. Jag märker hela tiden att jag värderar mig själv utifrån hur jag är som förälder och önskar så att jag bara kunde vara. Bara älska och ge värme. Inte känna att jag kunde göra mer, kunde gjort si eller så.

Det där gissar jag att oerhört många föräldrar – inklusive blivande – kan relatera till. Jag är rädd för att inte bara känna mig otillräcklig men också att faktiskt vara otillräcklig. Att inte besitta eller kunna frambringa de rätta beteendena. Vad gör dig rädd?

Åh, mörker (sämst grej nummer ett med att längta till landet), ormar (sämst grej nummer två med att längta till landet) samt klimathotet. Men jag dövar den senare rädslan genom att hela tiden göra något åt det. Engagera mig.

Nu har vi fått mycket av din tid redan, och har bara två korta frågor kvar. Som de glassälskare vi är: vad är din favoritsmak?

Vanilla cookie och choklad. Har jobbat i glasskiosk och gav ALLA en gratis smakbit på vanilla cookie på grund av livets goda. Ja, tills chefen kom på mig alltså.

Mycket bra svar. Och till sist: vilken fråga skulle du helst vilja få, och hur skulle du besvara den?

Oj, vad svårt! Guilty pleasure kanske? I så fall är det dansa Riverdance med mina kids.

Tack snälla Emma för att vi fick ta del av ett axplock av dina tankar, drömmar och reflektioner – du är en sann inspiration och ger oss alla anledning att sparka oss själva i baken både en och två gånger. Vi hoppas att du som har läst intervjun uppskattade den, och vill förstås uppmuntra till att följa Emma på Instagram @emmasundh, besöka bloggen emmasundh.com samt följa/gå med i Klimatklubben på Instagram och Facebook. Och förstås: läs boken “Gör skillnad” samt kvartetten som utgör “Klimatasken” och sprid dessa till familj och vänner. Tack och vi hörs snart igen!

Bilder av Emmah Sundh.

Share this post!

Om du uppskattade detta inlägg (och måhända andra också), så kanske du skulle vilja stötta oss genom Patreon? För så lite som 30 kr per månad skulle du hjälpa oss något enormt mot att kunna skapa mer av det innehåll som du tycker om, samt hålla vår blogg reklamfri. Och om Patreon inte alls är din grej, kom ihåg det här: varje gång som du gillar, kommenterar, lagar eller bakar ett av våra recept, rekommenderar oss till en vän eller på något annat vis sprider vårt namn så gör du oss en stor tjänst som vi uppskattar varmt. Tack snälla för att du är en del av vår strävan mot en grönare värld!

– Sophia & Michael