Lång version av Klimatklubbenintervjun

For our Swedish speaking readers: Klimatklubbens grundare Maria Soxbo, Emma Sundh och Johanna Nilsson publicerade en kort intervju med Mike på deras Instagram förra veckan. Svaren där fick bli kortfattade pga. platsbrist, så vi bad om tillåtelse att få dela den fullständiga versionen här istället. Frågorna kretsar kring tema livsstilsförändring, och vi hoppas att ni uppskattar läsningen 🙂

Du och din fru klev av ekorrhjulet och sänkte er klimatpåverkan i samma veva. Hur nådde ni det beslutet?

Initialt handlade det egentligen om en önskan om mer tid. Tid att vara med varandra, göra sånt vi tycker är roligt och meningsfullt, vara ute i naturen – ja, kort sagt allt det vi INTE hade tid med när livet kretsade kring (alltför) mycket arbete, lång pendling, höga levnadskostnader och ett i allmänhet ohälsosamt högt tempo. När vi tog chansen och lyckades få vara lediga en hel månad (vilket är extremt ovanligt i USA, där jag kommer ifrån och vi bodde då) i juli 2016 så insåg vi ganska snabbt allt detta – hur livet vi levde var ganska långt ifrån vår ”riktiga” dröm, och att vi faktiskt inte hade minsta lust att fortsätta snurra runt i det där ekorrhjulet. Även om det skulle låta fantastiskt bra att säga att avsikten från början var att bli klimathjältar så hade det inte varit sant. Insikterna har istället trillat in allteftersom, och en av de viktigaste lärdomarna är nog att det enkla livet – som kostar mindre men ger tusenfalt åter i form av just TID – per automatik oftast är snällt mot planeten. Och vi försöker göra vårt så snällt vi bara någonsin kan.

Hur såg ert liv ut före, och hur ser det ut nu?

Ja, först och främst så bodde vi ju mitt i smeten på Manhattan, på 2:a gatan i the East Village. Vi arbetade mycket båda två, omgavs av konsumtionshets och drevs av en önskan om att göra karriär och tjäna mycket pengar. Ett bra jobb utanför stan gjorde att jag t.o.m. stod ut med en 2 h lång pendling enkel väg, varje dag. Kort sagt, jag och Sophia hann inte byta många ord med varandra i veckorna. Vi var inga jet-settande klimatbovar av hysteriska mått mätt, men vi hade en helt annan attityd till konsumtion – av allt – än vi har nu, och total avsaknad av tid till reflektion. Idag bor vi i ett litet rött hus med vita knutar på en ö i Stockholms skärgård. Vi frilansjobbar hemifrån i högst bekväm omfattning (eftersom vi har valt att leva billigt) och behöver således inte pendla. Det kan istället gå veckor utan att vi ens lämnar ön – för här finns allt vi behöver! Frisk luft, skog och hav, glest med folk och absolut noll ställen att spendera pengar. En egen grönsaksodling, långdistanslöpning, byggnadsvård och förstås driften av vår Instagram och webbplats tar upp lagom mycket ”fritid”, och lämnar utrymme till att både hinna prata med varandra, andas och laga riktig mat. Som taget ur en skärgårdsroman, kanske, men vi har verkligen hittat hem här bland gummistövlar, blåbärsris och knäpptysta, kolsvarta vinternätter.

Vad är de största vinsterna med ert nya liv, tycker du?

Bortsett från ett minskat klimatavtryck – vilket är den givna megavinsten – så vill jag säga att det faktum att jag känner genuin lycka över de till synes små tingen i livet är fantastiskt (och helt nytt). Det låter så oerhört pretentiöst, men det är sant! Precis som många redan har formulerat, så ger konsumtionsbeteendet upphov till flyktiga stunder av ”lycka” som försvinner lika snabbt som de kom och därför måste jagas ständigt. Så levde jag också. Jag rusade till affären och köpte nya löparskor samma sekund som sulan på de ”gamla” blev minsta nött. Bytte mobiltelefon vartannat år utan att ens reflektera över det, köpte nya kläder även fast garderoben redan var överfull osv. Euforin varade föga överraskande inte särskilt länge. Nu är lyckan istället att sitta på trappen och höra första vårfåglarna, eller få gå ut och skörda grönsaker till middagen, eller laga något som gått sönder istället för att köpa nytt. Att få jobba med kroppen och svettas lite för saker och ting är också berikande och ger en känsla av mening. Om vi hade stannat kvar i ekorrhjulet hade vi aldrig fått möjlighet till någon av dessa positiva känslor (särskilt som arbetsklimatet är så extremt i USA, och det råder total frånvaro av en sommarstugekultur), och för det är vi båda väldigt glada och innerligt tacksamma.

Har något överraskat dig längs vägen?

Absolut! Främst att omställningen inte känts som en uppoffring ens för en sekund. Vi trodde båda två att vi skulle ”lida” av att dra ner på kostnader, t.ex., men det har inte känts så ett dugg. Tvärtom, med ett tydligt fokus på alla vinningar så har den tillbakahållna konsumtionen känts urenkel. En annan sak som förvånade oss var hur väl vi anpassade oss till vårt nya hem och levnadssätt. Vi jobbade ända in i det sista i New York, stämplade ut på fredag eftermiddag och packade upp våra väskor i huset på ön på söndagen, två dagar senare. Omställningen förtjänar knappt att kallas ”omställning”, för vi hade helt enkelt hamnat rätt. Många runt omkring oss undrade hur det skulle gå och om det inte skulle kännas alltför si eller alltför så, men vi visste ju vad vi hade gett oss in på. Och att det var just tystnaden, ensligheten och naturen som vi var ute efter. Trots det blev vi ändå överraskade över hur otroligt friktionsfritt allt gick. Vi saknar inte heller stadslivet som vi trodde att vi skulle göra. Efter en av våra sällsynta utflykter till storstan drar vi nuförtiden en lättnadens suck när vi kommer hem, och säger ”Let’s never leave again!” 😂

Om du skulle lista de tre viktigaste valen ni gjort som lett fram till där ni är idag, vad skulle det vara?

Alla tre är visserligen sammanlänkade, men det måste bli beslutet att flytta från USA till Sverige, att vi i stort sett slutade att spendera pengar när det väl var bestämt, och att vi vågade prioritera vårt välbefinnande över karriärfokus och konventionella krav. Att vi valde Sverige beror förstås delvis på att min fru är svensk, men med familjer i båda länder så föll valet på platsen där det kändes som att flest drömmar kunde infrias. Sverige är så fantastiskt på så många vis, och erbjuder så mycket som jag aldrig har kunnat ta för givet – avgiftsbefriad utbildning och allmän sjukförsäkring är två exempel. Det kapitalistiska synsättet i USA gör det extremt svårt att leva väl på mindre. Här är det fullt möjligt.

Därtill har valet att införa en sträng budget varit – och är – en grundförutsättning för vårt liv. När flytten väl var spikad var det allehanda köpstopp som gällde, så att vi kunde spara ihop tillräckligt för att kunna ta ett helt år ledigt från jobb när vi väl flyttade (vilket vi också gjorde). Vår nätta hyra på 17.000 kr/mån för 27 kvm (vilket var ett rent fynd i sammanhanget) var svår att komma undan, men det var i stort sett den, elräkningen och mat som vi la pengarna på. Det krävdes disciplin inledningsvis, men sen gick det av bara farten. En tydlig målbild gjorde hela skillnaden (och här tog vi nog egentligen våra första steg mot en mer hållbar livsstil).

Det tredje valet – att prioritera välmående istället för karriär – var det läskigaste. Det känns nästan fult eller skämmigt att säga att en vill vara – eller är – lycklig. Karriärkliv och lönekuvert är sådana tydliga måttstockar när det kommer till den klassiska definitionen av ”framgång”, och de var inte lätta att ge upp. Men nu, när pulsen gått ner och vi hittat sättet vi trivs att leva på, känns valet busenkelt. Och betydligt lättare att försvara inför frågande personer i omgivningen.

Något sista gott råd till andra som är sugna på att byta liv?

Jag tror att många stirrar sig blinda på uppoffringar istället för att fokusera på möjligheter. Köttet måste ryka och flygresan likaså – och inte får vi shoppa nya kläder, köra SUV eller äta goda ostar heller. Här fastnar nog många, och föreställer sig ett ganska torrt och tråkigt liv på andra sidan förändringen. Det kunde inte vara mer fel, enligt mig. Mitt – och Sophias – liv har fått en helt ny mening. Vi mår fysiskt och psykiskt bättre än vi någonsin har gjort förut, och har händerna fulla med att leva ett liv som känns allt annat än fattigt (trots att det kostar en bråkdel av vårt tidigare). Om det känns svårt att förändra livet pga. rådande klimatkris, så gör det för din egen skull och låt planetens välmående komma med på köpet. Genom att dra ned på kostnader öppnas ändlöst med dörrar, men i de flesta fall väljs ändå hållbara alternativ automatiskt, när en är mer av en ”Spara” än en ”Slösa”. Och vi har hittills inte stött på en enda själ som valt det enkla livet och inte älskat det. Förhoppningsvis kommer vi se mer av den varan.

Sen tror jag att det saknas förebilder när det kommer till ”vanliga” människor som ställer om. När vi startade vårt Instagramkonto antog många att vi dels var lite äldre, och dels hade lagt vantarna på väldigt mycket pengar i NY. Att vi hade cashat ut någon förvaltningsfond och kunde leva loppan nu. Så var – eller är – det inte. Vi är två tämligen normala typer på 32 och 34 år, och om vi kunde byta liv så är det många andra som kan också. Det krävs bara lite vilja, självdisciplin och lagom vilda drömmar.

Och även om det inte är ett direkt råd, så skulle jag också vilja uppmana andra män att visa på deras positiva hållbarhetsförändringar. Det är som inte ”coolt” att vara man och säga hej, jag äter växtbaserat, odlar grönsaker, vill minska mitt klimatavtryck och bryr mig om planeten. Men för varje person som gör det, blir det lättare för andra att följa efter. Och vi vet alla att män fortfarande dominerar i beslutsfattarkretsar, så ett snabbt trendskifte vad gäller just deras personliga attityd skulle kunna leda till en betydligt grönare framtid. Om något, så är väl miljömedvetenhet något att vara stolt över. Vi hoppas fler män greppar det medan det fortfarande finns tid att tippa tillbaka jorden på rätsida.