Söndagsintervjun: om löpning, livet och kärleken till naturen med Erika Borgström

Click here for post in English: The Sunday Interview: On Running, Life and the Love for Nature with Erika Borgström

Idag har vi den stora glädjen att få publicera den första intervjun i vad vi hoppas och tror kommer bli en lång serie av inspirerande, givande samtal om stort och smått i livet. Först ut är en person som vi (hittills) aldrig har träffat i verkliga livet, men som vi följt via Instagram under många års tid. Erika Borgström är förmodligen mest känd för de idrottsliga prestationer hon har på sitt CV, i egenskap av framgångsrik löpare och skidalpinist, men vi vill hävda att hon fångat vårt intresse minst lika mycket tack vare de reflektioner kring livet som hon delar med sig genom sociala medier. En person som är omöjlig att inte tycka om, känns det som.

Vill du berätta lite om vem Erika Borgström är, för de som inte redan har full koll?

Om jag skulle hisspitcha mig själv på enklaste sätt så är jag 29 år, född i Östersund, hade min skolgång i Umeå och sedan återvände jag till Jämtland och flyttade till fjällen. Där är hemma och där lärde jag mig hur underbart det var att röra sig i den miljön. Med löpningen på sommaren, under bar himmel på natten, med skidor under fötterna på vintern, framför en eld när maten ska lagas eller något av allt det där andra som fjället erbjuder. 

Min andra halva i livet är min syster Fanny och vi bor ihop i en stuga. Fast ingen av oss är hemma så särskilt långa perioder varje år om sanningen ska fram. De senaste åren har livet styrts av lusten att upptäcka världen genom att röra kroppen, framåt, uppåt, nedför, ömsom snabbt, ömsom länge, med löpning och skidalpinism i fokus. 

Och det jag också ofta glömmer är min militära bana som också upptagit en del tid de senaste åren. Nu senast med en FN-mission i Mali.

“De senaste åren har livet styrts av lusten att upptäcka världen genom att röra kroppen, framåt, uppåt, nedför, ömsom snabbt, ömsom länge”

Ja, vi som följer dig på Instagram har ju sett att du befinner dig ömsom här, ömsom där på jordklotet. Och den militära banan vill vi förstås gärna komma tillbaka till. Om jag först frågar vad eller var hemma är, vad svarar du då?

Fram till att jag var 20 år hade jag bott på 11 olika ställen. Det betyder mer än en flytt vartannat år. Så att ha en fast boplats är inget jag är riktigt uppväxt med. Men jag känner mig lätt hemma på platser. Jag är inte rotlös utan har istället känslan av hemma på lite olika ställen. För mig är hemma människorna och minnena man skapar på en viss plats som gör att man kan kalla det för hemma. Ibland kan jag känna mig otroligt hemma på en plats där jag bara varit en kort tid av mitt liv men där det hände stora och utvecklande saker. Till exempel uppe i Kebnekaise-massivet. Jag jobbade bara där en kort säsong men där upptäckte jag en helt annan del av mig själv så den platsen kommer alltid kännas lite hemma.

Men mitt hem som var jag har min bas – ja, då är det i Duved utanför Åre.

Född i Östersund och med skolgången i Umeå. Hur skulle du beskriva din uppväxt?

Jag tänker att uppväxten är något som egentligen aldrig upphör. Jag växer ju hela tiden. Så frågan skulle egentligen kunna vara “hur har ditt liv varit såhär långt?” och jag skulle svara: underbart. Det har varit en berg-och-dalbana men jag är så nöjd med vad allt har lett fram till denna dag. Jag är nöjd med vad motgångarna har gett mig och är stolt över de framgångar jag fått. Min 29-åriga uppväxt har varit trygg, jag har känt mig älskad och uppskattad och är nyfiken på hur jag kommer bli när jag växer upp!

Jag blir så glad när jag hör dig uttrycka dig så. Att du kan se det positiva som livets motgångar har fört med sig. Den insikten har helt och hållet fått mig att sluta fred med mitt eget förflutna. I livet i stort, vilka val och beslut upplever du har varit mest avgörande för dig?

Jag tror att ett av de val som påverkat livet allra mest så här långt var flytten till Duved. Allt som senare skedde från dess fram till nu har på ett eller annat sätt varit efterdyningarna av det. Jag tror att valet att leva med naturen har gett mig den mesta utvecklingen. Jag är så kär i den. Inom yogan – som också har en stor plats i mitt liv – pratar man om att känna obegränsad kärlek och hur viktigt men också svårt det är att känna det. Att känna obegränsad kärlek innebär ju att oavsett vad känna tillit, trygghet och respekt. Att känna att vad som än händer kommer man vara lojal mot denna eller detta. Se deras brister som styrkor och oavsett vad som sker stå kvar. Så känner jag inför naturen. Att naturen kan aldrig göra något jag inte ser meningen med. Naturen gör aldrig något av ondo. Naturen bara är. Och för att flumma till allting ytterligare så är ju naturen allt. Ordet natur har vi hittat på för att vi människor tror att vi skapat något annat. Men så är det inte. Allting är samma. Men att få gå tillbaka till ursprunget och vara nära DET, i bergen, i vattnet eller på en mossig sten i skogen. Då känner jag den där obegränsade kärleken och att finna den känslan är vad som nog har påverkat mitt liv mest för jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till ett liv utan den.

Kalla det graviditetshormoner eller vad du vill, men mina ögon tåras nu. Både jag och Mike kan relatera till den där gränslösa kärleken till naturen, som för vår del började växa fram i samband med att vi bosatte oss mitt i skogen. En dröm som gick i uppfyllelse för oss, helt klart. Vilka drömmar bär du på? Lever du för stunden eller planerar du för framtiden – eller både och?

Jag bär på drömmen om att bli bäst på att leva i stunden. Egentligen så finns ju varken det som varit eller det som kommer. Inget av dessa två existerar. Utan det enda jag vet och kan göra något åt är precis där jag är just nu. Jag har hela mitt liv varit på väg framåt. Även om jag varit på världens vackraste plats har liksom tanken svävat bort att det “är säkert finare någon annanstans” eller att “nästa gång måste jag…”. Och så har de där magiska stunderna passerat utan att jag varit där på riktigt. Så jag tränar mig nu på att inte sväva i väg. Vara där jag är. För det är ju trots allt alla dessa små stunder som till slut vävs samman till livet. Och om jag ser det underbara i varje liten ruta jag står i så kommer ju helheten bli det också. Att jaga efter lyckan i framtiden kommer inte fungera. För i slutändan handlar lycka inte om de yttre faktorerna utan vad du har för förmåga att känna den inuti i dig. Och tränar du dig själv på att bli lycklig i de små stunderna kommer de stora händelserna i ditt liv bli överväldigande men gör du det inte så tror jag inte att de givet “lyckliga” händelserna kommer göra dig tillfreds. 

Så jag har drömmar. Massvis! Men just nu drömmer jag om att bli nöjd med precis där jag är just nu. Då tror jag att drömmarna vill komma där framme någon gång. Det är jag övertygad om!

“tränar du dig själv på att bli lycklig i de små stunderna kommer de stora händelserna i ditt liv bli överväldigande”

Att vara närvarande i nuet är förmodligen bland det som den moderna människan har allra svårast för. Det har förflyttats så oerhört långt bort från vårt sätt att leva idag. Förmågan att inte låta händelserna gå i förväg är tveklöst en stor tillgång, dock – inte minst när en situation är tuff och tankarna rusar iväg till hur mycket värre det kommer bli, “tänk om” osv. Jag kommer osökt att tänka på idrott, och särskilt de längre ansträngningarna. Om det gör ont efter 30 km, hur kommer det då inte kännas efter 40 och 50? Huvudet kan onekligen varit svårt att hålla koll på i de lägena. Du har ju tävlat på elitnivå i både löpning och skidalpinism. Det senaste året verkar dock ha handlat om annat än tävlingar för din del. Vad har fått dig att lämna start- och mållinjerna ifred just nu? Och känner du dig färdig med tävlandet?

För att svara på den frågan måste jag gå tillbaka till 2014 då Fanny sprang 21 km (som banan var på den tiden) under Fjällmaratonveckan. Hon hade aldrig sprungit så långt och lyckades ändå komma tvåa. Efter det undrade Salomon Sverige om hon ville bli deras atlet och därmed vara med i under den kommande trail-touren nästkommande sommar. “Visst”, svarade hon. “Men då vill jag att min syster också får vara med”. Det gick Salomon med på och så blev jag och Fanny helt plötsligt sponsrade. Hon med en tävling i bagaget och jag helt utan erfarenhet egentligen. Sommaren därpå planerade vi in två stycken ultralopp och några halvmaror som ingick i serien som då existerade i Sverige. Tänkte att det var väl inga problem. Och det visade sig inte vara det heller men det jag vill berätta med denna anekdot för att svara på frågan är att jag aldrig hann liksom hitta “min egen” löpning innan jag gick in och var en “atlet”. Jag fick aldrig stå på en startlinje och känna att det inte förväntades något av mig. Så från mitt första lopp har jag känt att jag alltid varit för dålig för vad jag borde. Mest på grund av att jag faktiskt inte haft någon vidare träningsbakgrund. Eller erfarenhet. Och inte heller är någon naturbegåvning. Så jag tror att de senaste åren har jag känt att jag vill hitta vad löpning är för mig. Vad jag har för relation till löpning och vad jag vill ha den till. Jag vill springa fritt igen. Utan jämförelse eller press. Jag vill uppleva det som händer med min kropp. Jag vill hitta min löpning.

Men nej, jag är absolut inte klar med att tävla. Jag tycker det är underbart att delta i traillopp och har återigen upptäckt hur mycket fina och välordnade lopp som går i Sverige. Fjällmaratonveckan ligger mig varmt om hjärtat och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag är sugen på 100 km i år…

Åh, samma här! Fast jag får nog hålla mig, eftersom det ska födas barn först. Med allt som du hittills har gjort, vad är den tuffaste fysiska utmaningen som du har tagit dig igenom? Och om du jämför militärtjänstgöring med träning/tävling i idrottsliga sammanhang, vad kategoriserar du som jobbigast?

Det var så roligt för vi pratade härom veckan om första gången som jag och Fanny genomförde Keb-classic. Keb-classic är en av Sveriges bästa skidalpina tävlingar där man tävlar under två dagar i ett lag om två eller tre stycken och tar sig runt i Kebnekaises berg. Detta var våren 2016 och jag kan nästan skratta mig fördärvad åt hur naiva vi var. Jag tror inte att varken jag eller Fanny gjort särskilt många pass som var längre en tre timmar på den tiden. Vi hade inte heller använt isyxa, glaciärrep eller var särskilt bekväma i att åka utför på de smala och rangliga skidor som skidalpinismen innefattar. Och som vi slet. Jag tror att varje dag tog mellan fem eller sex timmar och allt vi hade med oss i energi var en rad marabouchoklad! Den delade vi på någonstans mellan Nord- och Sydtoppen på Sveriges högsta berg innan vi skulle ta oss ner i bristande skare på andra sidan i ett åk som var brantare än den brantaste pisten i Åre. 

Efter första dagen var jag övertygad om att jag inte kunde genomföra dag två. Jag var helt uttömd och förstod inte hur det skulle vara möjligt att fullfölja tävlingen. Men vi kämpade oss i mål och så här i efterhand, med den erfarenheten vi hade då, så var det en stor bedrift. 

Svaret på den andra frågan är att det känns som två olika liv. När jag är i uniform känns det så främmande att jag ska stå på en startlinje och tvärtom. Men jag tror att jag har haft mycket nytta av de olika situationer som jag hamnat i genom att pressa sig och utsätta sig för det man gjort med båda sakerna. Det ena har fått mig att utvecklas i det andra och tvärtom. Men rent fysiskt så pressar jag mig hårdare under den idrottsliga biten, helt klart. Men kanske att militärdelen pressat mig psykiskt på sätt jag inte skulle utsatts för annars.

“jag tror att jag har haft mycket nytta av de olika situationer som jag hamnat i genom att pressa sig och utsätta sig för det man gjort med båda sakerna”

Jag är himla nyfiken på din militära bana. Nu senast kunde vi följa dig när du för FN:s räkning befann dig i Mali. Vad var det som fick dig att söka utlandstjänst? Och på vilka sätt har månaderna i Mali påverkat dig?

Vad som fick mig att söka är vad som egentligen ligger till grund för alla mina beslut. Nyfikenheten. Och lusten att få fylla mitt liv med saker som är unika och lite o-givna att göra. Så var det med Mali. Jag trodde aldrig att jag skulle få tjänsten egentligen. Det var så många sökande och jag hade inte så mycket erfarenhet. Så när jag väl fick den så kändes det så självklart att åka. Månaderna i Mali var på många sätt speciella. Inte minst för sättet man lever på. På en liten yta med massor av folk, där ens vardag styrs av något annat än sig själv. Någon annan bestämmer när du ska sova, äta och vilken yta du får röra dig på. Du är hela tiden med andra människor utan att någonstans kunna vara ensam. På många sätt är det allt jag egentligen inte tycker om och ändå så får man det att fungera. Ja, jag till och med njöt av det.

Sen är det klart att det påverkat mig att se hur en konflikt drabbar civilbefolkningen och hur lyckliga vi i Sverige är som har det som vi har. Det låter säkert klyschigt men man får ju perspektiv och uppskattar det man har hemma.

Jag kunde inte hålla med dig mer. Efter mina år i USA – som ju är ett i-land – så känner jag så enormt mycket mer tacksamhet inför det gigantiska sociala skyddsnät som finns här, och har förstått vilket privilegium det är att få leva och bo i detta land. Jag kan bli extremt frustrerad när jag hör folk klaga på att de fick semester v 26-30 och inte 28-32, t.ex. Om vi byter fokus lite – vad skulle de runt omkring dig säga är dina styrkor respektive svagheter? Och håller du med?

Egentligen går det ju hand i hand, det där med styrkor och svagheter. Ens starkaste personlighetsdrag drar ju år båda håll. Är bra i vissa situationer och dåliga i andra. Jag tror att min starkaste är mitt… hm, vad ska man kalla det… driv och nyfikenhet kanske. Det är en mycket bra egenskap för det får mig att hamna på platser och i situationer som inte alltid är så vanliga.  Det gör att det ofta blir roliga saker gjorda och att det aldrig blir stiltje. Men det är ibland till sin nackdel när man upplevs som rotlös och mitt minsta favoritord “rastlös”. Ibland tror jag människor i min närhet tror att jag har höga krav på att det måste hända spännande och roliga saker för att jag ska vara nöjd. Och då blir det till en nackdel för de känner att de inte räcker till. Men det är en ständig balansgång. Att hitta eggen på sig själv och att veta om att man inte kan vara perfekt. Göra sig medveten om sin person och se att sina brister också är ens styrkor. Då blir det lättare att ha förståelse för sig själv.

Klokt och insiktsfullt uttryckt, som vanligt. Jag brukar tänka lite likadant, och använder ofta uttrycket att något är “both a blessing and a curse” (både en välsignelse och en förbannelse). Att vara känslig och inkännande, t.ex. Det är en av de finaste kvaliteterna en människa kan ha, tycker jag, men det kan också vara otroligt utmanande och utmattande att känna med och för alla jämt. Och inte kunna värja sig mot andras energier.

Vi har redan fått låna dig en bra stund, men innan vi släpper iväg dig så har vi två standardfrågor som vi kommer ställa till alla kvar. Den första är lyder: vad är din favoritsmak när det gäller glass? Mike och jag är extremt förtjusta i glass och finner denna information oerhört intressant.

Haha. Åh, nu kommer jag låta så extremt torftig och hurtig men jag är ju ingen storfantast vad gäller sötsaker. Önskar att jag kunde låta skön och säga att jag trycker i mig glass varje söndag men så är det inte. Men jag gav Fanny en sådan där megastark blender i födelsedagspresent. Smart va, när man bor i samma hem! Och den skapar så magisk konsistens på saker och ting. Så min favorit där är faktiskt att mixa fryst banan, kakao och ett proteinpulver vi använder och lite havremjölk. Toppa med kakaonibs, kanske röra ner lite jordnötssmör och strö över de bär som finns att tillgå. 

Skulle jag köpa en så är min absoluta favorit en vegansk glass som kommer från märket “LILY OCH HANNA”. Deras jordgubbsglass skulle jag kunna bada i.

Äsch, här sprack det alltså! Vi som trodde att vi tänkte och tyckte lika i allt! Skämt åsido – här kommer den sista: Vilken fråga skulle du helst vilja få, och hur skulle du besvara den?

Åh, då svarar jag Vad är meningen med livet?

Det är en fråga jag tycker människor generellt är så fega att ställa. Som att det skulle vara svårt och läskigt. Jag menar, det finns ju inget rätt svar så du bestämmer ju helt själv! Men att aldrig fundera över det eller reflektera över att vi faktiskt har ETT liv och det ska vi fylla med en (eller flera) meningar tycker jag är så märkligt. Själv skulle jag svara att meningen med mitt liv är att leva så att jag kan – den dagen jag förhoppningsvis får barn – ge det nya livet så starka gener som möjligt. Och för att lyckas med det måste jag ta hand om min kropp. Äta bra, röra på mig, inte stressa, andas och leva så gott jag kan. En annan mening är att den dagen jag dör och ska tillbaka ner i denna jord så vill jag ha gjort så liten påverkan på den som möjligt och vill lägga min kropp i jorden utan massa gifter eller att jag ska ha påfrestat den med min existens. Dessa två styrningar åt vad meningen med mitt liv är gör det lite lättare att leva tycker jag. Att ta beslut efter det. Vi är så otroligt obetydligt små i detta stora hela. Men jag kan göra vad jag kan för att mänskligheten ska gå åt det håll jag vill. Och det är att göra det med mig själv.

Tack snälla Erika för att du ville ge oss en stund av din tid. Vi uppskattar det varmt, och är så glada över att ha fått möjligheten att skrapa lite på din yta. Om intrycket på förhand var att du hade en hel del klokskaper att dela med dig av, så har det bara vuxit sig större och starkare nu. Vi önskar dig och alla ni som läst en fin vår, trots läget i världen, och säger på återseende!

För mer av Erika, hennes äventyr och ändlöst med inspiration att ge sig ut, följ henne på Instagram @erikaborgstrm.

Share this:

Om du uppskattade detta inlägg (och måhända andra också), så kanske du skulle vilja stötta oss genom Patreon? För så lite som 30 kr per månad skulle du hjälpa oss något enormt mot att kunna skapa mer av det innehåll som du tycker om, samt hålla vår blogg reklamfri. Och om Patreon inte alls är din grej, kom ihåg det här: varje gång som du gillar, kommenterar, lagar eller bakar ett av våra recept, rekommenderar oss till en vän eller på något annat vis sprider vårt namn så gör du oss en stor tjänst som vi uppskattar varmt. Tack snälla för att du är en del av vår strävan mot en grönare värld!

– Sophia & Michael


Leave a Comment