Om att gå vilse och sedan hitta hem: en intervju med Sophia

Click here for post in English: On Detours and Finding Your Way Home: An Interview with Sophia

Idag är det dags att ställa ett par frågor till den andra halvan av vår duo, nämligen Sophia. Intervjun med mig, Mike, kan du läsa här: En New Yorker i den svenska myllan. Det har varit himla roligt att få ta del av er fina feedback, och vi känner oss båda väldigt inspirerade att kicka igång den “riktiga” intervjuserien nu på söndag. Tills dess, håll tillgodo – här kommer intervjun med Sophia, där frågorna återigen är en blandning av bidrag från Instagram-följare och mina (Mikes) egna.

När vi träffades 2013 levde vi båda cityliv i New York, klädde oss hyfsat enligt rådande normer och hade svårt att föreställa oss en vardag i gummistövlar. Idag byter du främst mellan träningskläder och jobbarbyxor och verkar trivas enormt bra med det. Hur gick omställningen från stadspingla till skogsmulle till? När började den, rent mentalt?

Hihi, vilken rolig fråga! Jag har ju egentligen varit en skogsmulle i hela mitt liv, men den delen av mig blev satt i karantän när jag som 16-åring började på Östra Reals gymnasium på Östermalm i Stockholm och blev förtrollad av allt som hette märkeskläder och statusprylar. Och gud, det var då jag upptäckte plattången! Hjälp. Jag trivdes utåt sett väldigt bra där – och har bara bra saker att säga om utbildningsnivån – men det var också under den tiden som jag utvecklade ätstörningar och helt tappade greppet om livet. Innan jag började där hade jag på allvar aldrig ägt en sminkprodukt och aldrig brytt mig särskilt mycket om det yttre, utan spenderat all min tid antingen pluggandes eller ute i skogen på hästryggen. Jag levde för alla helger och lov ute på Yxlan och trivdes som allra bäst när jag fick skrota runt i “landetkläder”, plocka blommor eller lukta på en hästmule. Ja, och sen kom Östra och hela jag tappade balansen. Det tog ganska många år innan jag återfick den, och min flytt till New York var den sista biten i det pusslet. Väl där så upplevde jag kanske inte att min inre skogsmulle fick komma fram så mycket, men jag hittade tillbaka till mig själv. Med andra ord: ingen omställning var nödvändig, utan för mig handlade det bara om att äntligen få hänga undan finjackorna och glida i snickarbyxorna istället. Att få säga hejdå till något som mest var en fasad, och få bli den jag är.

• 

• 

Du dolde den sidan av dig effektivt inledningsvis, även för mig. Jag trodde att du var en stadsmänniska ut i fingerspetsarna, som bara ville resa och göra storslagna saker. Du hade ju liksom flyttat till New York, helt på egen hand! Hur kom det sig att du gjorde det, och hur länge hade du tänkt att stanna?

Jag skulle vara där i tre månader och plugga engelska, och det äventyret var tänkt att bli lite av mitt “sista” innan jag planerade att plugga juridik och skaffa mig en egen lägenhet i Stockholm. Mellan studenten och 24-25 års ålder visste jag inte riktigt vem jag var och jag mådde stundtals ganska dåligt, men resor och långväga äventyr blev min passion. New York skulle bli min sista sån grej, innan jag planerade att bli vuxen och styra upp livet. Att det blev just New York kan bara universum svara på. Jag kände en så stark dragningskraft att det inte fanns på kartan att inte åka dit. Jag bara var tvungen att göra det till mitt hem, om än temporärt. Nu i efterhand så tänker jag ju förstås att det var ditt hjärta som talade till mitt, och fick mig att våga. Jag vet att det låter flummigt, men så känns det. Jag flyttade ju in i lägenheten mitt emot din, till och med! Ja, och sedan träffades vi och började dejta, och jag visste direkt att du var den som jag är menad att leva med och älska för resten av livet. Också en helt galen känsla, som jag aldrig hade trott att jag skulle få känna. Det är en ynnest, i sig själv. Det var på samma gång helt surrealistiskt att se livet ta en sådan oväntad vändning och också helt normalt. Allt med dig har ju känts så självklart från första stund, på något vis. Veckorna tickade iväg snabbt, dock, och min hemresa närmade sig. Jag visste ju att det bara fanns ett alternativ, och det var att hitta ett sätt att stanna kvar och göra New York till mitt nya hem. Jag fick lov att åka hem till Sverige och Stockholm för att styra upp alla detaljer, men efter några månader var jag tillbaka och sedan rullade livet på där, fram tills att vi bestämde oss för att flytta hem till Sverige.

Jag tror inte att jag förstod hur mycket byråkrati och ekonomiska orosmoment som du var tvungen att hantera för att möjliggöra den där flytten. Du höll mycket av det för dig själv, kändes det som. Stämmer det?

Ja, absolut. Jag ville så vansinnigt gärna att det skulle hålla mellan oss, och var livrädd för att framstå som en börda. Jag ville vara så “duktig” som jag bara kunde, och klara allting själv. På gott och ont, såklart.

Om du skulle dela med dig av det bästa respektive sämsta med New York, hur skulle det låta?

Hihi, eftersom jag aldrig kan fatta mig kort säger jag som jag brukar – har du en timme? Nej, skämt åsido – New York är precis allt av allt. Det är superlativens och extremernas stad, utan tvekan. Det är högljutt, stort, livligt, stekhett, svinkallt – och alldeles underbart. På samma vis som jag blev kär i dig, så blev jag också kär i New York. Och den kärleken består. Det var där mina mentala pusselbitar föll på plats och jag återtog mig själv och fann lyckan. Jag blir pirrig i magen av att tänka tillbaka på hur det kändes att promenera runt och tänka fasen, jag bor här! Det är få ställen i världen som har energin som finns där, och det är det bästa med alltihop. Man känner sig oövervinnerlig, stark och kapabel.

Det sämsta… ja, alltså ljudnivån blev för mycket för mig efter ett tag. Likaså att det är jäkla stökigt och smutsigt. Somrarna är extremt varma och fuktiga och fick mig att närmast bryta ihop många gånger. Jag tror att det bästa på något vis också är det sämsta – all den där stimulansen som inledningsvis känns som en livsinjektion blir efter ett tag tämligen uttröttande. I alla fall för en sådan som jag. Och så är det galet dyrt.

Ja, verkligen. Och därmed inte den lättaste stad att leva i som student. Du brukar ju kalla din utbildningsbakgrund en ganska krokig historia. Vill du reda ut begreppen?

Krokig är bara förnamnet. Jag håller fortfarande på att sluta fred med hur det blev, jämfört med hur jag hade tänkt mig. Jag har alltid haft väldigt högt uppsatta akademiska mål, och pendlade mellan klassikerna veterinär, civilingenjör och jurist under min gymnasietid. Det var ju det man skulle bli om man gick natur och hade bra betyg. Men sen kom New York in i bilden, och det fanns ju inte en chans i världen att jag skulle kunna plugga juridik på universitet där. Det skulle ha kostat flera miljoner svenska kronor (enbart studieavgift per år på New York University är i runda slängar $65.000, för referens), och var således inte ett alternativ. Att plugga var dock det enklaste (och nästan ända) sättet att få uppehållstillstånd genom ett studentvisum, så jag började leta efter billigare collegeutbildningar. Det slutade med att jag sökte, kom in på och genomförde en tvåårig massageterapeututbildning med inriktning på idrottsmedicin på heltid på plats i New York, samtidigt som jag pluggade till en fil. kand i engelsk litteratur och lingvistik på distans genom Mittuniversitetet. Jag studerade alltså två stycken heltidsprogram på universitet samtidigt i två års tid, och på köpet höll min hjärna på att fullständigt brinna upp. Jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv, och vill aldrig leva så igen. Samtidigt är jag stolt över att jag klarade av det, och hade inte velat ha något ogjort. Det var så jag kunde möjliggöra flytten dit. Jag levde på studiemedel, och sen jobbade jag på campuset i New York som en tutor (typ läxhjälp) till mina klasskamrater. Pengarna jag tjänade där drogs av från studieavgiften. Så: jag är idrottsmassör och har en fil.kand i engelska, samt 45 hp i näringsvetenskap och något liknande i idrottsvetenskap. Jag har gjort språket och min kärlek till ord och text till min yrkesidentitet och försöker vara nöjd med det, men jag tampas ofta med känslan av att jag misslyckats med mitt akademiska jag och skruvar ofta på mig obekvämt när någon frågar vad jag “är”.

I egenskap av personen som sett hur du har slitit på nära håll blir jag alltid så ledsen när jag hör dig uttrycka dig så. Få personer skulle ha klarat att genomföra det du gjorde, och särskilt med de resultaten. Sakta men säkert har du hur som helst börjat hitta hem bland skrivande och översättande. När började detta ta fart? Och trivs du med det, eller skulle du vilja göra något annat?

Jag älskar att skriva och har alltid gjort det. Jag tycker också om språk – särskilt engelska – och upplever översättandet nästan som musik. Jag hör texten som melodier i huvudet och kan riktigt njuta om jag kommer in i ett flow. Egentligen var det inte förrän vi flyttade hem till Sverige som det blev mer till ett yrke, dock. Jag pluggade merparten av min tid i USA, och det sista året jobbade jag som receptionist blandat med massör. Det var hemskt, om jag ska vara ärlig. Mitt introverta jag led av att ständigt interagera med nya människor och behöva hantera så många olika slags energier. Men – det var arbete som genererade lön, och då var valet enkelt att gå dit. Efter flytten så har vår dröm varit att kunna jobba tillsammans, hemifrån. Och hittills har vi kunnat göra det. Vi jobbar inte heltid och tjänar inte enorma summor, men det fina med låga omkostnader är ju att ingetdera behövs. Jag trivs som översättare, men om jag fick välja så skulle vi kunna driva Live Slow Run Far på heltid, och min tid skulle främst utgöras av att skriva texter om allt mellan himmel och jord. Jag har så mycket som jag vill berätta om och dela med mig av, och få saker klår att ha tid att välja ord med omsorg och få tala till andra genom text. Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bli författare och bo i en stuga i skogen. Man får säga att det ändå känns hyfsat inom räckhåll 🙂

Jag är alldeles övertygad om att det kommer bli verklighet så småningom. Och stugan har vi ju redan ordnat. Om vi lämnar utbildning och yrke för en stund – du säger ofta att allt sker av en anledning och att allt bli bra i slutändan. Vad har fått dig att ta fasta på dessa “ledord” och gjort dem till sådana följeslagare?

Oj, vilken fin fråga. Ja, mitt liv har innehållit en hel del prövningar. Det gäller ju förmodligen de flesta, men i mitt fall så har de tuffa perioderna i alla fall varit otroligt utmanande och jag har känt mig så bottenlöst förtvivlad att jag inte har velat leva längre. Det är det läskigaste jag någonsin har känt. En känsla helt bortom ens egen kontroll. På ett vis blir det så… svulstigt? att vräka ur sig ens eget elände, men kanske kan det hjälpa andra om de känner att de inte är ensamma. Ätstörningarna har jag varit öppen med tidigare, och även mina föräldrars smärtsamma separation. När jag var liten utsattes jag också för övergrepp, och min skolgång var jobbig ur ett vänskapsperspektiv. Allt har hur som helst lett fram till något som idag är så fint och som fyller mitt hjärta till bredden, och på så vis har allt det svåra fått en mening. Det i sin tur har varit min största läkning. Om inte saker och ting hade hänt precis så som de hände och vid precis de tillfällena, så hade jag inte hamnat i den där lägenheten i New York och varit redo att bli kär i dig, och vi hade inte suttit här vid vårt lilla köksbord med en bebis på väg. Idag är jag så lycklig över att få leva och att vilja leva. Att få älska och känna mig älskad, att ha en grönsaksträdgård och en kropp som tar mig dit jag vill. Jag behöver inget mer. Att allt svårt fick bli till allt det här fina gör att jag inte tvivlar en sekund på att allt händer av en anledning, och också att allt blir bra till slut. Det gör att nya motgångar – för det hör ju till livet – är lättare att hantera, eftersom jag känner tillit till att det som sker, det sker av en anledning och det kommer bli bra till slut. Det är lättare sagt än gjort såklart, och jag vacklade i den tilltron när min mamma fick cancer – men även det förde med sig mycket positivt i slutändan. Mycket lidande, men också mycket positivt. Mamma mår bra nu, för den som undrar.

Jag har också blivit bättre på att känna tillit till det som händer, tack vare dig. Det gör livet lättare att hantera, utan tvekan. Man blir heller inte så upphakad på småsaker som går fel, utan står stadigare i det som verkligen betyder något. En sak som genomsyrar vårt budskap här på hemsidan och på Instagram är kärleken till de små tingen i livet. Har den uppkommit i dig de senaste åren, eller har den alltid funnits där?

Jag tror att den egentligen alltid har funnits där, men i samma veva som jag fick upp ögonen för märkeskläder och en mer tillrättalagd utsida osv. så seglade plötsligt flashiga resor, våghalsiga äventyr, karriärplaner och gud vet allt upp på min prioritetslista. Jag ville vara den som hade vågat mest, som hade varit i flest länder och som hade åstadkommit en massa. Och där någonstans försvann de små tingen i livet. De räknades inte längre. I och med flytten till Yxlan 2017 har jag återfunnit kärleken till allt det lilla, och det är förmodligen bland det mest berikande som har hänt i mitt liv. Nu känner jag mig ungefär som tjuren Ferdinand. Jag vill bara sitta under ett träd och lukta på blommorna. Det krävs inga stora saker för att jag ska känna lycka. Det räcker med att se bina hitta till våra blommor, titta på fåglarna som bor i holkarna eller se de första liljekonvaljerna. Det låter ju så pretentiöst att jag nästan kräks, men det är verkligen sant. Mamma och jag pratade om det häromdagen, och konstaterade att det är en himla lycka att kunna känna entusiasm, glädje och nyfikenhet i livet. Det faller sig inte naturligt för alla, så det är jag väldigt tacksam för.

• 

• 

Bin och fåglar får mig osökt att tänka på vår grönsaksträdgård, vilken är ett gemensamt projekt och kärleksbarn såklart men som jag tror att vi kan enas om ändå är ännu mer din sfär än min. Varför denna enorma kärlek till trädgården?

Jag nämnde ju tidigare hur det för mig är den största lyckan att vilja leva. Att få vakna på morgonen och vilja vakna gör mig glad varje dag. Det är inget jag tar för givet. Trädgården har på något vis blivit synonymt med den känslan, men jag vet inte riktigt varför. Kanske för att växter också vill leva och bli större och starkare? Jag vet inte. Det är bara ett enda stort lyckopiller, för mig. Att lära mig nya saker hela tiden, att ta hand om dessa gröna grejer från frö till mat på bordet. Det är så enormt jordande och lugnande. Jag känner mig som världens rikaste med den här trädgården. Sen vill jag tro att jag är en ganska omhändertagande karaktär, så det tilltalar mig att ta hand om saker och se till att de mår bra. Och när min klimatångest drabbar mig som värst, då finns det ingen bättre läkning än att gå barfota ut till trädgården och se bina surra runt. Då får jag ett lugn, eftersom jag kan känna att vi gör vad vi kan för att hjälpa till. Att vi försöker vara en del av lösningen.

Jag kan intyga alla att du är väldigt omhändertagande. Du går ju upp till småplantorna på övervåningen det första du gör på morgonen, när jag fortfarande håller på att försöka vakna. Jag hör hur du sprayar och vattnar och flyttar om. Det gör mig lycklig också. På tal om omhändertagande kvaliteter – nu ska ju vi snart bli föräldrar. Hur förbereder du dig på att bli mamma, och vilka värderingar känns viktiga att föra vidare till vårt barn?

Det känns som att förberedelserna faller i två olika kategorier. Den ena handlar om faktiska förberedelser, som t.ex. att förbereda vårt hem för en ny familjemedlem och se till att jag själv är så bra rustad som möjligt inför förlossningen. Den andra handlar för mig mer om tankar och funderingar kring hur jag vill bli som förälder. Hemmet känns det som att vi har koll på, och jag jobbar med förlossningsprepp ganska mycket. Läser böcker, lyssnar på informativa poddar och gör olika avslappningsövningar osv. Vad gäller mina tankar inför att bli förälder så har jag ett par… önskningar. Jag önskar att jag alltid kommer kunna ge mitt barn ovillkorlig kärlek och att jag kommer kunna vara närvarande i kropp och sinne och inte framstå som distraherad och frånvarande. Jag vill också att vårt barn ska känna att du och jag, Mike, älskar varandra, och att det ska finnas en stor trygghet i oss som en familj. En sak som jag tar med mig från min egen barndom är att mina föräldrar heller aldrig hotade mig eller min bror – du vet, “om du inte sitter still nu så får du inte…” och sådan retorik. Jag är otroligt tacksam för det och vill kunna vara likadan själv, även om jag förstår att det är svårt ibland.

När det kommer till värderingar… så vill jag visa att man ska vara snäll. Ta hand om naturen. Att det är härligt att vara nyfiken och fråga frågor. Att man gör klokt i att dela sina känslor med andra. Att det är himla välgörande att skratta och att man ska göra så mycket man bara kan av det man tycker är roligt. Att självrespekt och integritet är viktigt, och att vad andra tycker inte spelar minsta roll så länge det egna hjärtat bultar med livsglädje.

Nu har du ju varit gravid i 8 månader. Hur har det varit ur ett fysiskt perspektiv, och hur har din träning sett ut?

Det har varit en utmaning, förstås! En häftig, omvälvande och stundtals jobbig utmaning. Rent fysiskt så har det gått jättebra så här långt – jag har inte haft några komplikationer och har kunnat fortsätta att träna. Jag hade ju min stressfraktur i foten att ta hänsyn till under den första halvan, så då blev det mesta av träningen gjord på spinningcykel. Jag körde på med relativ hög belastning – både intensitet och mängd – till ungefär v 20-22. Där någonstans började det kännas lite… ja, oskönt helt enkelt, att köra hårdare pass. Vet inte riktigt varför. Sedan dess har jag joggat, gått raska promenader, cyklat (både spinning, väg och stig), yogat och tränat styrka. Aktiv träningstid – dvs. ombytt, förhöjd puls och lite svett i det här sammanhanget – så har jag legat på runt 10-12 h per vecka. Det är i timmar lite mindre än vanligt, men den stora skillnaden ligger i graden av intensitet. Sedan v 30 har jag också känt av sammandragningar i samband med att jag tryckt på lite extra, så där har det blivit viktigt att lyssna på kroppens signaler. Det tog en stund för mig att ställa om mentalt och “släppa taget” litegrann, men det känns jätteskönt att ha gjort det nu. Det har varit viktigt för mig att påminna mig själv om att det faktiskt inte handlar om ett halvt liv här, utan ett par månader. Nu vill jag bara se till att kravlöst röra på mig så mycket jag mäktar med, och sedan ser jag fram emot att ta mig tillbaka till där jag var – i hållbar takt – efter förlossningen.

Du har ju sprungit mycket i många år. Vad är din främsta drivkraft i att vilja fortsätta, och har du några mål med ditt idrottande?

Löpningen för mig är en av mina absolut främsta passioner i livet. Jag älskar att springa, och ju längre, desto bättre. Jag har visserligen sprungit i många år, men jag tror att min kärlek till det egentligen inte började rota sig förrän ungefär när vi träffades. Innan dess hade jag visserligen sprungit mycket, men majoriteten av de milen hade jag nog jagat i hopp om att springa ifrån mina demoner. Det funkade inte. När jag kom till New York löste jag upp de där knutarna i bröstkorgen och kunde springa av hjärtans lust istället. Det blev ett helt magiskt sätt att göra staden till min, och blev mitt främsta sätt att ge hjärnan ett uns återhämtning från pluggandet och stressen. Löpningen dubblerade faktiskt som min sociala tid också – jag hade nämligen ingen tid över till att prata med vänner och familj hemma, pga. plugget, så det blev rutin att jag planerade in samtal med mamma när jag skulle ut och springa. Hon har med andra ord haft mig flåsandes i örat x antal timmar, och dessutom fått höra mig vurpa på asfalten vid flertalet tillfällen. Hur som helst – löpningen blev till glädje och en enormt stor del av min identitet där runt 2013, och när du sedan fick upp smaken för det något år senare, ja då blev det ännu roligare. Jag tycker om det, helt enkelt. Det får mig att må bra, bli starkare, tro på mig själv och våga utmana mina gränser. Och tiden utomhus är ovärderlig. Jag hoppas och tror att jag aldrig kommer behöva någon annan drivkraft, men visst har det blivit en extra krydda att så sakteliga börja delta i lopp och springa riktigt långt de senaste åren. Just att springa lopp har alltid känts så avlägset eftersom jag hatar att tävla och att jämföras med andra, men jag har också fått känna tjusningen i att korsa både start- och mållinjer… och den är häftig och berikande den med.

Jag har på något vis många mål och inga mål på samma gång. Jag blir lätt stressad och tampas med prestationsångest, vilket gör att jag vill sätta så lite press på mig själv som det bara går, samtidigt som jag lockas av att tro på och vilja utmana min idrottsliga förmåga. Ett konkret mål som jag har är en pallplats i Ultravasan 90. Ett annat är att slutföra samma lopp på under 7 h 30 min. Ett tredje är att, precis som du sa, Mike, kunna genomföra ett lopp där allt klickar. Jag tror att min bästa känsla rent fysiskt infann sig under Fjällmaraton förra sommaren, men då lyckades vi tajma det med att du hade fått borrelia och var allmänt under isen. Vi sprang ju som duo-lag då. Jag har också tänkt att det kanske var därför jag kände mig så stark – för att du inte riktigt kunde ge järnet och jag kunde slappna av, trygg i vetskapen om att jag inte skulle behöva vara rädd för att misslyckas.

Det är verkligen inte omöjligt. Vilket lopp det blev. Och vilken paradvurpa du gjorde på slutet! Jag minns inte exakt, men gissningsvis firade vi med glass efteråt. Vad svarar du på vår rutinfråga om vilken som är din favoritsmak på just glass?

Det är dött lopp mellan salt kola och riktigt, riktigt bra jordgubbsglass för mig.

Och sist men inte minst: vilken fråga skulle du helst vilja få, och hur skulle du besvara den?

Jag tyckte ju att det här var världens bästa fråga, men nu inser jag ju att den är skitsvår! Hm. En sak som jag har tänkt mycket på på sistone är vad jag skulle göra om jag, låt säga, vann en himla massa miljoner och inte behövde oroa mig för pengar någonsin igen. Så det får bli min fråga. Och svaret är: köpa en elbil, smacka upp solceller på taket, införskaffa ett gigantiskt växthus och köpa den omgivande skogsmarken runt tomten så ingen kan komma och bygga hus där. Och så skulle jag förstås skänka en herrans massa till allehanda bra organisationer. Man kan ju tycka att hallå där, det där är ju en massa köpa-köpa-köpa, och det är ju sant. Men ändå. Att inte ens tänka tanken att vilja bo någon annanstans. Att inte ha en ändlös lista på saker man vill ha eller tycker sig behöva. Det tycker jag känns himla fint. Och att vilja fortsätta leva likadant. Jag skulle fortfarande vilja skriva texter om det enkla livet. Om hållbarhet, djur och natur. Dela gröna recept och få känna att man kanske gör en liten, liten skillnad ändå.

Svaret på frågan hade sett annorlunda ut för 10 år sedan, det lovar jag. Då hade det garanterat varit mer flärd inblandat, komplett med en fräsig yacht och gud vet allt. Det är när jag inser sådant som jag känner: fy tusan vad skönt det är att bli äldre och att ha skapat lite mer ordning där uppe i hjärnkontoret.

Tack snälla till dig, Sophia, för att du aldrig tvekar inför att dela med dig av ditt hjärtas tankar och känslor, och tack till dig som läser – på återseende!

P.S. Om du tyckte om den här läsningen så kanske du också skulle uppskatta blogginläggen: Thank you, life (part 1), Thank you, life (part 2) and Decompression.

  Share this post!

---

Senaste blogginlägg