Söndagsintervjun: om odling, självhushållning och livsbalans med Karoline Jönsson

Click here for post in English: The Sunday Interview: On Gardening, Self-Sufficiency and Life Balance with Karoline Jönsson

Jag minns så väl när jag hittade till Karolines Instagramkonto @sjalvhushallningsprojektet för första gången, eftersom jag omedelbart kände “så vill jag också leva” när jag började titta på alla vackra bilder och läsa hennes fina små texter om att rå sig själv, att bo på landet, odling och kärleken till naturen. Vi hade flyttat till Sverige ganska nyligen, och det hade väl gått upp för oss relativt snabbt att vi hade hittat hem på fler plan än ett, där i stugan i skogen och med en begynnande köksträdgård utanför fönstret. Här hade vi Karoline och hennes sambo Alex, ett par i vår ålder som verkade leva livets liv på en Skånegård. Fick man verkligen känna så? Att det är i tystnaden och lugnet med naturen runt knuten som man vill leva, långt bort från stadsliv, vilda karriärdrömmar och dyra prylar?

Det var drygt två år sedan. Sedan dess har vi lärt känna varandra genom sociala medier på ett mer personligt plan, och Karoline har blivit till en person som vi båda – trots att vi aldrig träffats på riktigt – tycker otroligt mycket om. Hon är både jordnära och klok, har en påtaglig integritet och är otroligt kunnig inom t.ex. mat, trädgård, odling och vilda växter, och har redan hunnit med att ge ut fyra stycken fantastiska kokböcker samt vinna Stora matbloggspriset, trots att hon passerade 30-strecket för inte särskilt länge sedan. I februari föddes Karolines och Alex första barn, en liten pojke, och i samma veva köpte de ett renoveringsobjekt till gård. Hon är en kreativ själ utan motstycke, och väljer en uppfriskande okonventionell väg genom livet där jobbet inte är allt, utan där andra värden får stort utrymme. Där själva livet får ordentligt med plats och inte behöver trängas in i en alltför trång struktur. Där frihet och välmående prioriteras, och där ekvationen blir möjlig genom att vara sparsam och leva med intention. Välkommen till en fantastiskt inspirerande intervju, om vi får säga det själva.

Om vi börjar i så mycket “början” som vi bara kan: hur såg din uppväxt ut?

Ja, till att börja med så växte jag upp på landet. Gården som vi bor på just nu – dvs. den som man har följt oss på genom @sjalvhushallningsprojektet – ligger i utkanten av byn som jag är uppvuxen i. Vi bodde faktiskt i den gamla byskolan, och där bor mina föräldrar fortfarande. Så ja, jag hade en jättefin uppväxt med hallon, vinbär, gå barfota och trädgårdsland och allt det där – det gick lite upp och ner hur mycket mina föräldrar odlade, men lite har jag med mig från barndomen helt klart. En härlig uppväxt på landet, med djur och så.

Det låter underbart. Har du alltid bott på landet, eller har du bott i stadsmiljö någon gång?

Nästan hela tiden, får jag säga. Jag pluggade en termin i Edinburgh och sedan har jag bott i Lund i ungefär i ett halvår – då bodde jag i min brors lägenhet när han befann sig på annat håll – men annars har det varit landsbygd. Jag flyttade ju ut hit till gården när jag var 23 år, så det har nästan bara varit landet för min del.

När du då flyttade till gården som 23-åring, såg du dig bli kvar?

Nej, det var inte planen. Jag skulle lite mer mellanlanda här innan jag skulle flyga vidare och göra de där sakerna som man ska när man är ung – kanske flytta utomlands igen – men sen blev det så att jag insåg att det alltid kommer finnas saker som man längtar efter eller vill ha mer av – som t.ex. att det ska hända mer eller ha mer folk omkring sig – och jag trivdes ändå så bra där jag var, och jag insåg att jag hade så mycket redan. Att bara kunna gå ut i trädgarden utan att behöva sminka sig – det var så fantastiskt. Jag började odla litegrann, blev vegetarian, fick ett helt nytt intresse för mat, började plocka vilda växter och insåg vad härligt det var att man kunde gå och plocka gratismat i skogen. Där någonstans gick det upp för mig hur himla häftigt det var med odling, naturlig mat och hela den biten. Att få vara del av kretsloppet och naturen. Att man faktiskt upplever vad det är för väder. Man följer säsongerna på ett helt annat sätt, och man äter med dem. Man kan liksom inte plocka fläder någon annan tid på året än just de där speciella veckorna i juni, och sedan är den tiden förbi. Jag vill säga att jag kastades in i hela odlingsbiten på ett känslomässigt och nästan religiöst sätt. Jag fick bli en del av naturen, och inte bara stå bredvid och bo i en konstgjord stad där allting är så långt ifrån träd och gräsmatta och skog. Att saker fick vara mer handfasta och på riktigt, jämfört med den teknologiska värld vi vant oss vid. Idag är det bara så självklart för mig att det är här jag ska vara.

Det är precis så vi känner också. Om vi då glider in lite på odling – först, är ambitionsnivån densamma i år, med en liten bebis på armen?

Jag känner nog att ambitionen till och med har ökat, för i år ska vi ju kunna bjuda honom på den här maten! I slutet av sommaren och hösten så kommer han ju vara redo att smaka på saker, och att då kunna bjuda honom på sånt som vi har odlat och som vuxit här hemma jämte oss, det som är obesprutat och som vi har lagt en massa kärlek i, det tycker jag känns jätteroligt. Att det är det som blir hans inkörsport till vad som är mat. Det finns ju såklart jättefin ekologisk barnmat och så, som man kan köpa, men det blir ju någonting helt annorlunda när vi kan gå ut och skörda maten och en halvtimme senare så kan han få äta det. Det blir en helt annan näringskoncentration och smak. Och sedan all kärlek som vi lagt ner i att odla de här grejerna. Jag tror liksom att det spelar roll. Att vi inte bara öppnar en burk. Sedan mådde jag otroligt illa förra sommaren, pga. graviditeten, och hade en odlingsdipp, så jag känner också lite revanschlust efter det!

• 

• 

Jag hade tänkt fråga i vilken utsträckning ni är självhushållande idag, men med tanke på att 2019 då blev ett mellanår och 2020 inte riktigt har börjat än, skördemässigt, så frågar jag istället: hur gick det 2018, som var ert första år då ni gick “all in”? I vilken grad lyckades ni leva på det ni odlade?

Ja, till att börja med blir ju ett annat sätt att äta på. Vi hade ju inte tillgång till färska tomater hela tiden, såklart, utan det blev ju att vi åt mer av andra saker och mer varierat över året, men man kan säga att vi var självförsörjande på allt utom potatis och lök. Vi har svårt att odla de mängderna själva. Sedan tycker jag att självhushållning är ett lite klurigt begrepp, egentligen. Vi åt ju fortfarande mycket ris och sådana grejer, som ju också är grödor, men vi köpte i varje fall inte färska grönsaker i affären utan den avdelningen gick vi bara helt förbi. Sedan är det ju andra saker också – Alex bakar ju väldigt mycket bröd, så istället för att köpa färdigt bröd så gick vi ett steg tillbaka och började köpa mjöl av bra kvalitet, och det kan ju också ses som en del i självhushållning, att backa tillbaka ett steg i processen. Man måste ju inte odla kornet själv för att det ska räknas. Självhushållning för vår del handlar inte om en strävan om 100%, för det vet jag inte ens om det är möjligt, utan vi är himla nöjda om vi kan skvalpa där runt 80%, haha.

Det viktiga för mig är att man kan få kopplingen mellan det vi äter och det som faktiskt är i säsong. Värdet ligger i att få äta det som natur och trädgård ger i stunden, och såklart också den där känslan att man kan stå på sina egna ben och inte vara så beroende av ett system, utan faktiskt kunna gå många steg tillbaka och göra mycket från grunden. Om man går tillbaka till tanken om den där konstgjorda, teknologiska världen vi lever i så blir odlandet något så handfast. Händerna får lära sig hur en bra odlingsjord känns, t.ex. Det blir så taktilt och man utvecklar en kroppslig intelligens på något vis.

Så sant. Finns det någon grönsak som du har försökt lyckas med gång på gång utan framgång, som du till slut har gett upp?

Näe, det finns det nog inte! Jag har aldrig gett upp med något på det sättet. Ibland kanske man har köpt på sig massa knasiga frön och så nästa år har man inget intresse av det mer, men jag kan inte komma på något som jag skulle vilja odla som inte har funkat. Eller vänta – jag har visst gett upp med något. Jag sådde ju linser en säsong, och de växte ju helt fantastiskt bra, och jag tänkte “nu har jag knäckt koden för att bli en självhushållande vegan”. Men sen när det kom till att sitta och skala de där små, små baljorna, haha… Jag satt två hela kvällar och fick ihop till 1.5 dl. Så nej, linser har jag inte odlat igen!

Det var så vi kände när vi odlade edamamebönor förra året! De växte så fint, men i slutändan fick vi ihop ca 2 dl som vi i stort sett tittade på och så var de borta.

Ja men precis! Det kluriga med torkade baljväxter är ju att man behöver så stora mängder om vi ska prata om självhushållning för en vegan eller vegetarian.

• 

• 

Någonstans får man ju tänka att har man inte obegränsat med yta så får man ju välja sina strider litegrann – hur investerar jag de här metrarna på det bästa sättet? Kanske inte linser, och definitivt inte edamamebönor här i zon 4 heller.

Det där är ett ställningstagande som vi tagit i vårt självhushållande – torkade baljväxter är något som vi köper. Hade vi lagt odlingsmark och tid på att odla det så hade vi fått lägga ner mycket annat som känns mer värdefullt – kronärtskockor och allt bladgrönt och kål och tomater – eftersom vi ju inte hade haft kraft att ta hand om det, och det hade inte känts lönsamt för oss. Sen kan man ju å andra sidan köpa sådana varor direkt från bönder istället för i mataffären. Bland annat är det en bonde här utanför Kristianstad som odlar baljväxter och quinoa, som man kan köpa från och få med sig 10 kg-säckar eller så hem. Man kan ju göra väldigt bra val även om man inte odlar exakt allt själv. Det finns ju bättre och sämre saker att äta. Om man har en önskan att äta snälla saker så finns det många olika saker att göra.

Verkligen. Om vi tar oss vidare mot arbetslivet litegrann – du arbetade ju som grafisk designer innan du började dokumentera matlagning och lantliv i bloggformat, vilket sedan har lett till fyra stycken böcker, bland annat. Först: har du någonsin varit anställd eller har du alltid frilansat?

Haha, jag har ju egentligen aldrig lämnat ekorrhjulet eftersom jag aldrig har varit där! Så nej, jag har aldrig varit anställd. Jag har nog alltid varit lite rädd för det där – jag kan minnas redan från när jag började skolan att jag tyckte det var så himla tokigt, hela grejen med att man aldrig fick bestämma några tider utan att man följde ett schema och befann i en struktur som man liksom inte hade valt själv. Och då tyckte jag ändå om skolan som sådan. Jag tror att sedan kanske sju års ålder så har jag tänkt att när jag ska ha ett jobb som måste det vara på mina villkor. Att jag inte vill vara låst till tider eller så. Jag trodde kanske inte att jag skulle vara frilans eller företagare, men på något vis har jag nog tänkt att det är så här situationen ska vara, som den faktiskt är för mig.

Vad härligt! Jag tänker på att det är så många som tycker att idén om att lämna ekorrhjulet är så läskig och som tampas med den tanken. Att man ser sådana fördelar med lönekuvertet, tryggheten osv. Att då känna så starkt att det där är inte för mig är ju fantastiskt. Att inte behöva tvivla.

Ja, och det kanske är grunden till att det har funkat. Jag har ju inte heller suttit på en bekväm position med det där lönekuvertet varje månad någonsin. I början kunde jag dock undra om jag var rätt ute. Lite… kan man göra såhär? Tjänar inte jag väldigt mycket mindre än alla andra just nu? Då kunde jag slita i tankarna, med om det var rimligt att fortsätta eller om jag skulle hitta ett jobb. Sen är det ju inte – som grafisk formgivare – det allra enklaste att hitta ett jobb, så det kanske var en av anledningarna till jag fick lov att frilansa och se till att det funkade. Och sen blev det ju allt det här med mat osv.

Foto: Moa Sonerud

Ja, för du gled ju bort från formgivningen ganska snart. Var det flytten till gården som blev katalysatorn? Som gjorde att du bytte bana?

Ja, det var det. Eller, det var mycket som hände på samma gång. Jag flyttade hit och upptäckte naturen på ett helt nytt plan. Jag blev vegetarian, och det var liksom “inne” med matbloggande just då. Det låg verkligen i tiden. I början var tanken att jag ville skapa material – eller content, som man säger nuförtiden – som kanske skulle kunna leda till att jag en dag skulle formgiva kokböcker eller att jag skulle hamna i magasinbranschen, vilket var någonting som jag hade varit intresserad av. Men sen så snurrade det på väldigt bra för mig från början. Bara ett år efter det att jag började vann jag Stora matbloggspriset, och då fick jag mycket uppsving från det. Bonnier fakta hörde av sig i den vevan, och så småningom gav de ut min första bok ut – Det gröna skafferiet. Jag fick lite tidningsjobb och så, och plötsligt var det liksom det jag höll på med. Då blev det också enkelt att släppa den grafiska biten, för det var inte lika roligt längre. Det var mycket roligare uppdrag som kom från matbiten.

Och sedan blev det kanske lite för mycket jobb och för lite återhämtning, och du blev utbränd. Vad är dina starkaste minnen från den tiden?

Då gick det verkligen upp för mig vad tid faktiskt betyder. Jag kunde jobba en dag, och nästa dag visste jag att jag skulle behöva ligga på soffan och bara andas och inte kunna göra någonting annat. Då blev det så uppenbart för mig vilka saker som är viktiga. Även om skriva böcker var jobbmässigt det roligaste som jag kunde tänka mig, så var det inte värt det om jag inte kunde åka på utflykter eller träffa folk om jag hade lust. Om jag bara skulle ligga hemma och försöka andas på soffan så spelar ju inga böcker någon roll. Det gick upp för mig att jobb absolut inte har någon betydelse om det inte ger någonting tillbaka. Och visst, att tjäna pengar är ju en mening och ett måste för att livet ska gå runt, men det blev väldigt lätt att säga nej till saker. Och allt det där som förvisso hade varit kul men som jag inte hade fått en spänn för, det var så otroligt enkelt att säga nej till.

Det är ju en otroligt viktig insikt, trots att en utbrändhet förstås är väldigt jobbigt att behöva gå igenom.

Såhär i efterhand så tycker jag att det var så otroligt värdefulla saker som jag insåg, så det känns på så vis värt det. Jag känner ju att mitt liv idag ser väldigt annorlunda ut, som en följd. Jag kände mycket krav och prestationsångest förut – att nu är jag frilans och jag måste jobba och prestera, och jag måste göra det när alla andra är på jobbet. Idag känner jag inte alls så, utan istället känner jag näe, det behöver jag inte alls göra. Jag har valt ett annat liv, och jag har gjort det av en anledning. Det är inte bara jobb, livet. Det kan fyllas av mycket annat roligt, och man kan göra andra val. Idag kan jag med helt rent samvete vara otroligt icke-produktiv och bara hänge mig åt att odla ett par veckor utan att jag gör några jobb alls. Jag vet att de kommer i sinom tid och det är otroligt skönt att ha nått den punkten, där jag kan vara ledig med gott samvete. Det var nog det jag kände innan att jag inte kunde. Då var det mer som att om jag var ledig eller inte hade något att göra en tisdag, då kände jag att det var något jag borde göra. Att jag borde synas utåt. Fota och lägga upp bilder på Instagram. Blogga om något. Idag kan jag njuta en ledig tisdag istället.

• 

• 

Det låter fantastiskt, och som närmast livsviktigt – särskilt som just frilansare, eftersom den tillvaron innebär att gränsen mellan jobb och privatliv blir helt genomskinlig.

Ja, och särskilt när man gör något man tycker är kul! Jag kan komma på mig själv med att tänka “åh, jag har så jäkla roligt – någonting måste vara fel! Såhär ska inte jobb kännas”. Då får man påminna sig själv om att vänta nu, det är väl tvärtom rätt att det känns så?

I samhället i stort förknippas ju jobb med att vara plågsamt. Man räknar ner till fredagen, undrar när det är lunch och det genomsyras liksom av att det bara är – eller ska vara – en enda stor pina. Det var väl det jag och Mike frågade oss själva: är det så här vi vill leva, fram tills vi är 65? Och sen ska vi göra det vi tycker om? Eller ska vi försöka göra det från när vi är 30?

Precis, och det var väl lite det jag fattade när jag var utbränd, att vänta nu – jag behöver alltså ligga på soffan och andas för att kunna leva? Det blev så uppenbart hur skadligt det var för kroppen. Man insåg att det inte ens är en självklarhet att man lever när man är 65 och kanske kan pensionera sig. Det blev enkelt att vilja ändra saker.

Idag är det ju status att vara stressad, uppbokad och allt det där, tyvärr.

Verkligen. Och det är inte alls något som jag eftersträvar i mitt eget liv, och heller ingenting som jag vill uppmuntra andra till. Jag vill visa att det finns en alternativ väg – att man kan ta det lite lugnt också. Att man inte behöver vara uppbokad hela tiden. Att man inte alltid behöver vara så himla aktuell. Det finns så mycket värde i så många andra saker. Det är mycket däri som det har legat för mig. Att inse värdet i andra saker.

Alla dina böcker har ju hittills varit kokböcker av olika slag. “Det goda gröna” handlar också lite om odling och trädgård (en underbar bok, kan tilläggas). Om vi får vara nyfikna: hur ser din process ut när du skapar recept?

Det beror på. Ibland är det så att vi ska ha mat på bordet och så slänger man ihop något som blir jäkligt gott och som får bli ett recept. Kanske har man hittat en ny smakkombination eller så har man tillagat en gröda på ett nytt sätt, t.ex. Sen kan det vara så att jag jobbar utifrån ett tema, som när jag skapar recept för Vegomagasinet. Nu är jag framme i juli, och då ska det handla om pastarätter. Då tänker jag på vad skulle jag vara sugen på själv – ja, jag går ofta till min mage och frågar vad jag är sugen på! Sedan handlar förstås mycket om vad som är i säsong. Vad finns det mycket av i mataffären i juli, eller vad odlar folk mycket själva av? Om jag ska ta fram recept på fem stycken pastarätter kan ju inte alla vara tomatsås, så då får man fundera på olika grönsaker. Kan man göra något med fänkål? Zucchini kanske, eller aubergine? Och sen tar man det vidare därifrån. Jag försöker också göra mina recept ganska enkla – jag tycker nog att jag har varit lite mer komplicerad tidigare, både med processen och många olika råvaror, men nu jobbar mer utifrån ett tänk med grundråvaror och inte en ingredienslista med 20 stycken ingredienser, så att det blir lite enklare och att folk verkligen kommer till skott och testar. Jag vill också att processen ska vara lätt, så att man inte använder spisens alla fyra plattor och sen ugnen uppepå det. Det speglar nog egentligen min nuvarande matfilosofi – den genomsyras verkligen av enkelhet. Det finns något kul i att jobba med enkelhet i både råvara och process. Att det får vara lite rustikt. Att få till jord-till-bord-tänket. Att det ska gå lite snabbt, men ändå vara späckat med smak.

• 

• 

Har du någon enkel vardagsrätt som du lagar ofta och vill dela med dig av?

Oj, vad svårt! Nu är vi inne på de kluriga frågorna. Vad äter man egentligen om dagarna? Jag vet knappt.

Om vi säger så här då: vad har ni som ni kan skörda i trädgården nu? Vi har i stort sett bara spenat, gräslök och oregano, t.ex., men ni har säkert mycket mer.

Ja, nu ska vi se: vi har selleri, koriander, vitlöksblast eller färsk vitlök, salladslök… åh, jag försöker se framför mig vad vi har här nu. Vi har inte satsat på någon sådan där tidig säsong som vi hade 2018, men kål har vi mycket av – dvs. fjolårskål som grönkål, broccoli och spetskål som håller på att gå upp i blom. Rabarber har vi i mängder, och så gröna blad av olika slag, t.ex. ruccola. Det känns som lite, men när man väl ska plocka ihop till att laga något så blir det ändå en del, antar jag. Man lär sig ju det där, att man kan använda saker på olika sätt så att det ändå kan kännas varierat.

Det låter som en halv grönsaksavdelning, tycker jag! Och för ännu mer matinspiration: om du fick välja ett enda recept från alla dina böcker som ALLA borde testa, vilket skulle det vara?

Hmm… Det måste bli min palsternackskaka! Det är bland det godaste jag har hittat på och lite sådär oväntat gott. (Se recept nedan).

Och sist men inte minst: vad är din favoritsmak på glass?

Rosmarin/konjak! Jag läste en gång att Henry VIII älskade den och blev sugen på att testa, och jag blev helt såld.

Och med det härligt oväntade svaret sätter vi punkt för denna intervju. Tack snälla, kära Karoline, för att du ville dela med dig av din värdefulla tid med oss. Om du vill se mer av Karoline, hennes liv och hennes böcker, så har vi listat olika sätt att hålla kontakten, följa med och fortsätta inspireras nedan:

Instagram

@sjalvhushallningsprojektet (här är Karoline mest aktiv, och fokus är självhushållning, odling osv.)

@gronaskafferiet (Karolines “originalkonto”, med ett mer uttalat matfokus)

Böcker

Det gröna skafferiet

Det goda gröna: Mat från min trädgård

Den goda gröna julen

Värmande vego: Comfort Food Deluxe

Bilder av Karoline Jönsson

  Share this post!

---

Palsternackskaka

Här får du välja mellan en råmixad frosting baserad på cashewnötter, eller en snabbvariant med köpt cream cheese.

15 bitar

Ingredienser

Kaka

200 g palsternacka (ca 3 mindre)
1 tsk kardemummakärnor
5 dl vetemjöl eller siktat dinkelmjöl
2 1/2 dl strösocker (kokossocker kan ersätta)
1/2 dl psylliumhusk
4 tsk bakpulver
1/2 tsk salt
3 1/2 dl havremjölk
1 1/2 dl varmpressad rapsolja

Alternativ 1: raw frosting

3 dl cashewnötter
5 mjuka dadlar
1 dl vatten eller till lagom konsistens
1/2 tsk vaniljpulver
1 citron, zest från hela + saft från 1/2

Alternativ 2: snabb frosting

300 g växtbaserad cream cheese
2 dl florsocker
1-2 tsk citronsaft
1/2 tsk vaniljpulver

Gör så här

Kaka

1. Riv palsternackorna på den fina sidan på rivjärnet (behåll skalet på). Mortla kardemummakärnorna. Blanda samman samtliga ingredienser till kaksmeten.
2. Häll smeten i en bakplåtspappersklädd form (cirka 20 x 35 cm) och baka på 175 grader i cirka 45 minuter eller tills provstickan är torr. Låt kakan svalna helt innan frostingen breds på.

Raw frosting

1. Blötlägg cashewnötterna i minst 5 timmar och häll sedan bort vattnet.
2. Kärna ur dadlarna. Mixa samman samtliga ingredienser i en höghastighetsmixer och bred frostingen över kakan.
3. Låt stå i kylskåp i minst 2 timmar och skär sedan i bitar.

Snabb frosting

1. Rör samman ingredienserna i en skål till en slät kräm. Bred krämen över kakan och låt gärna stå i kylskåp en stund innan servering.

Det här receptet publicerades ursprungligen i Karolines senaste bok Värmande vego: Comfort Food Deluxe.

---

---

Senaste blogginlägg