Söndagsintervjun: med Portionen under tians Hanna Olvenmark

Click here for post in English: The Sunday Interview with Portionen Under Tian’s Hanna Olvenmark

Hanna Olvenmark är dietist, entreprenör, matbloggare och kokboksförfattare – men många känner henne främst som “Portionen under tian”. Bakom det briljanta namnet – som såväl Instagramkonto, hemsida och kokböcker går under – står en modig, klok, rolig och otroligt kompenent kvinna som har kommit att bli närmast synonym med klimatsmart, billig och god mat. Hennes kokböcker har sålt otroligt bra de senaste åren och hennes Instagramkonto har vuxit till osannolika 160 000 följare. Det fina med Hanna – bortsett från hennes uppenbara framgångar – är hennes varma, inbjudande utstrålning och… ja, att hon går att identifiera sig med på så många sätt. Hon fick sitt första barn för ganska precis ett år sedan, är nybliven stugägare tillika aspirerande grönsaksodlare, samt en jäkel på att springa. Visste du att hon tagit sig runt Göteborgsvarvet på under 90 min, t.ex.? I denna intervju ställer vi frågor högt och lågt och hinner med en hel drös med teman, och kan konstatera att Hanna är precis så där härlig som hon framstår genom de olika kanalerna. Vi kan bara stå vid sidan av och imponeras av denna multitaskande göteborgare, som är på väg att få hela Sverige att ta med sig matlådan utomhus och äta frukost på en bergsknalle oavsett väder. För just det, sa vi att hon är en naturälskare av rang och en expert på matlagning på spritkök? Hoppas ni kommer uppskatta intervjun lika mycket som vi gör. Här kommer Hanna Olvenmark:

Vilken del av ditt arbete tycker du är roligast?

Åh, det är nog variationen i sig. Jag tycker om att göra olika saker, men just nu gör det nog mig gladast att jobba på min nya bok. Och eftersom den här intervjun kommer att komma ut efter att jag berättat vad den handlar om så kan jag ju avslöja det här – den kommer handla om utemat! Inte så otippat kanske, men ändå. Det kommer vara enkel dagsutflyktsmat, som jag brukar dela. Så det tycker jag är otroligt roligt just nu. Sen tycker jag att det är jättekul att ha kontakt med andra människor. Och särskilt nu under Corona-tider så känns det så härligt att få genomföra t.ex. en föreläsning! För ett år sedan var jag uppbokad jämt medan jag nu blir jätteglad för en bokning. Jag tycker också att det är kul att komma i kontakt med kunniga människor i t.ex. klimatfrågan, som David Bryngelsson på CarbonCloud som var med i ett poddavsnitt nyligen.

Med avstamp i det avsnittet – som knackar hål på ett par myter – så undrar jag vad du tycker är det mest irriterande påståendet kring mat och hälsa som florerar idag?

Det som framförallt stör mig är påståendet att gluten är farligt. För det är det inte – ja, så till vida att man inte har celiaki förstås. Sen stör jag mig på all retorik kring antiinflammatorisk kost. Först och främst för att det inte ens finns något som heter antiinflammatorisk kost, men också fenomenet när folk säger att en viss kost kommer leda till det här och det här – det är ju förstås inga problem med att ge ut en bok med recept med god, näringsrik mat, men att i samma veva också säga att kosten i fråga kommer leda till minskad förekomst av vissa sjukdomar osv., då blir det tveksamt. Mat och hälsa är ju en kassako, och att spela på människors önskan om att leva länge och vara friska samt använda sig av skrämselpropaganda, det tycker jag är problematiskt. Och så det där med rädslan för socker – att det skulle vara ett gift, som det ju beskrivs som. Likaså vetemjöl. Och det stämmer ju inte heller. Det väcker ilska i mig när man gör folk rädda.

Instämmer helt. Om vi spolar tillbaka bandet lite: det var fem år sedan som Portionen under tian skapades. Tampades du med tvivel inledningsvis, eller kände du ganska snabbt att du var något på spåren?

Jag är ganska känslostyrd och säger aldrig ”det här är bra” utan säger alltid ”det här känns bra”. Många beslut i det här företaget är med andra ord känslostyrda, haha. Vi har t.o.m. spelat in ett poddavsnitt flera gånger för att det inte kändes bra den första gången! Samma tema och allting, det bara kändes inte bra. Men hur som helst – det är viktigt att det känns bra för mig. När jag bestämde mig för att satsa på Portionen under tian och sa upp mig från mitt dåvarande jobb så kändes det faktiskt ganska skönt, för innan dess kände jag bara att jag var på fel plats hela tiden. Ekonomisk oro är dock skitjobbigt, så tider när det varit tunt med uppdrag eller att en faktura inte har betalats i tid, då har jag drabbats av tvivel. Så att få någorlunda ekonomisk stabilitet tidigt var viktigt. Annars tror jag inte att jag hade orkat.

Och idag har du ett helt galet antal följare – ca 160 000 personer. Hade du kunnat föreställa dig det när du drog igång?

Nej, det hade jag nog inte kunnat. Nu känns det ju normalt, i och för sig, men jag kände ganska tidigt att Portionen under tian inte var något jag skulle hålla på med på sidan av i hopp om att få lite “likes” på kvällen. Det kan ju räcka för många, men jag ville verkligen att det skulle bli ett jobb.

Ja, och det blev det ju! Så inspirerande.

Ja, men det betyder inte att jag inte tvivlar idag. Jag frågar mig själv ofta om jag verkligen borde hålla på med det här. Jag kan verkligen drömma om en fast anställning ibland, men när jag uttrycker det till min sambo säger han bara ”va?”, haha.

Vad är det som lockar då, med en anställning?

Tryggheten, definitivt. Lönekuvertet, kollegor som alltid finns där, att någon annan säger åt mig vad jag ska göra. Det där känner jag nog mest när det är en himla massa beslut som ska fattas, att jag inte orkar bestämma allt utan bara vill utföra.

Hanna med sina två böcker (vänster) och Grönsaksbars med kikärtor (höger).

Och vad lockar dig sedan tillbaka? Vad är den stora vinsten med att vara entreprenör och driva sitt eget företag?

Att det känns givande på så många sätt. Att någon hör av sig och berättar hur jag på något sätt hjälpt dem – t.ex. häromdagen skrev någon att en läkare på en ätstörningsklinik rekommenderat mig och att hon på så sätt hittat till Portionen under tian, och sådant betyder oerhört mycket. Som dietist sitter man ju med patienter och man kan direkt se och höra hur ens jobb påverkar dem, men här slänger man ju ut något utan att veta var det landar. Så den återkopplingen blir ju fantastisk. Samtidigt kan det var ju vara en förrädisk bekräftelse att drivas av, eftersom jag ju inte kan betala min hyra med fina kommentarer, t.ex.

Det är ju en diskussion man hör ofta i såna här sammanhang. Hur ska bloggare och online-kreatörer ta betalt? Det är ju i många fall högkvalitativt och professionellt skapat material som finns tillhands helt gratis, och den stora massan har i mångt och mycket vant sig vid det. Då blir det svårt att motivera varför de plötsligt ska betala för det, genom t.ex. en betalvägg eller liknande. Vad är dina tankar kring det?

Det här är en SÅ viktig fråga. Det handlar ju verkligen om vad folk är vana vid – om vi köper en tidning blir vi ju knappast upprörda för att det är reklam i den. Och då har du ändå betalat för den! Men sedan blir folk upprörda över att de går in på ett Instagramkonto, som de inte betalar för, och ser reklam där. Det märker jag hela tiden, och jag tror att det handlar om att vi måste omvärdera de kreatörer som är där och levererar allt detta material. Och jag tycker att det går i rätt riktning, men senast igår fick jag en kommentar i samband med inlägget i samarbete med Mat.se att det var ”tråkigt att jag hade börjat med reklam”. Och det blir lite tröttsamt. Det finns ju en massa olika initiativ nu, t.ex. Bottler, där man kan stötta kreatörer, och vi har ju ordnat genom Acast att man kan stötta vår podd, men det är extremt få som har gjort det. Och jag går ju inte runt och är arg för det, men det blir ju tydligt att man är van vid att poddar och allt är gratis helt enkelt. Det får vi ändra på. Det vore så jäkla gött ur ett hållbarhetsperspektiv om vi istället för att köpa en massa nya kläder och prylar kunde stötta människor och tjänster istället.

“Man är hårdare mot mig för att man förväntar sig att jag ska leva eko-reko deluxe, litegrann.

Verkligen! Apropå reklam och vad folk tycker om det du lägger upp – får du ta emot många otrevliga och/eller dömande kommentarer?

Jag ska inte säga att det är mycket, men jag kan ju få hundratals kommentarer på en dag om jag är aktiv – och det är ju därför jag ibland inte är så aktiv, för att jag helt enkelt inte vill få så mycket input. Så ja, en del otrevliga kommentarer får jag. Dels sådana där ”jag vill inte se reklam här”-utspel men också prat om att vara klimatsmart. Det var faktiskt en som skrev till mig när jag la upp en bild från en utefrukost där jag hade rosa plastmuggar att det var så fint att se mina bilder men att det vore härligt om jag inte använde plastmuggar nästa gång och att det säkert fanns ett bra alternativ. Och då svarade jag hallå, jag har ju varit på mängder av frukostar utan plastmuggar och är det här någon slags plastbantningsgrej? För i så fall finns det verkligen större saker som vi bör ta tag i först. Jag tror absolut att man är hårdare mot mig för att man förväntar sig att jag ska leva eko-reko deluxe, litegrann. Ibland blir det lite fel när man dömer varenda enskild handling hos en individ – jag äter ju t.ex. kött ibland, men verkar för en vegetarisk matnorm överlag och gör ju på så vis så mycket mer nytta än jag skulle gjort om jag bara varit helt ”perfekt” själv. Att titta på nettoeffekten är viktigt. Det värsta jag vet är när folk skriver ”jag gillar dig för det här, men jag gillar dig inte för det här”. När man lindar in kritiken i lite beröm, som jag då borde vara tacksam för. Det beteendet, när vi vill ändra på folk för att de ska passa in i den egna världsbilden, det har jag svårt för. Men det är ju först när jag får sådana kommentarer som jag får tillfälle att reflektera över hur jag ska agera, så jag lär mig mycket.

Två av våra favoritrecept från Portionen under tian: Majscarbonara (vänster) och Grönkålspasta (höger).

På temat mat och klimat – ni ser ju till att era recept både hamnar under en tia per portion men också ryms inom WWF:s One Planet Plate-klimatbudget för mat, dvs. att varje måltid inte ska ge upphov till mer än 0.5 kg CO2-ekvivalenter (CO2e). Är det portionskostnaden eller utsläppen som oftare sticker iväg?

Portionskostnaden, utan tvekan. Koldioxidekvivalenterna är superlätta att hålla sig inom om man håller sig till en viss typ av ingredienser, och spricker egentligen bara om vi vill ha t.ex. både svamp och hårdost i ett och samma recept. Jag måste ta reda på varför svamp ger upphov till så mycket CO2, det har jag inte hunnit med, men så är det i alla fall. Så om vi vill göra t.ex. en risotto med svamp, då får vi tänka till lite kring mängderna bara. Portionspriset får vi egentligen bara klura lite på ibland innan vi får till det, men sedan handlar det ju i slutändan om var folk handlar också. Köper man allt på 7 Eleven så blir det väl portionen för en tusenlapp, haha. Nej, generellt är det verkligen inte svårt att hålla sig inom 0.5 kg CO2e, faktiskt, för om det är mestadels baljväxter och spannmål i maten så kan jag säga att de där staplarna knappt rör sig, hur mycket man än har i. Det är mejerivaror som gör att det sticker iväg.

“Generellt är det verkligen inte svårt att hålla sig inom 0.5 kg CO2e, om det är mestadels baljväxter och spannmål i maten.”

Om vi glider bort från arbetsdelen och in på livet bortanför – nu har ni ju skaffat er en stuga i Dalsland. Vad är det bästa med stugan?

Åh, det är nog friheten och lugnet jag känner där. Närheten till skogen och naturen.

Finns det en önskan om att flytta dit permanent?

Nja, det gör nog inte det – fast jag trodde det en stund där i somras! Men när hösten drog igång här nu så har jag insett att jag känner mig isolerad när jag sitter i stugan och jobbar – som jag gjorde i slutet på sommaren – och här i Göteborg har jag nära till kompisar och många av dem är också föräldralediga nu och sådär.

Du har ju nämnt att du är sugen på att börja odla där i stugan. Som de inbitna grönsaksodlare som vi är undrar vi vilka grönsaker du drömmer om att odla, kanske för att de är extra dyra att köpa i affären?

Hm, bra fråga! Jag har nog mest tänkt på det som jag använder mycket av, men färska svenska tomater kan ju vara dyrt så det skulle jag gärna odla själv. Och de man odlar eller plockar själv är ju så overkligt goda! En annan sak är grönkål. Inte för att det är dyrt utan för att det hade varit så gött att bara ha det utanför dörren. Men där får man vara försiktig med larver, eller hur? Örter vill jag odla också, och morötter!

Härligt! Och om du var tvungen att bli vegan, vad skulle du sakna mest då?

Parmesanost. Jag fixar inte veganvarianten som finns.

När det kommer till din dotter Ronja, vad vill du föra vidare till henne vad gäller natur och friluftsliv?

Åh, vilken bra fråga. Jag vill föra vidare att det är världens roligaste utforskarplats. Både i form av vad naturen erbjuder rent fysiskt med olika material osv., men också vad som händer med en själv när man är ute. Jag blir så lugn i naturen, och hon är väldigt lik mig i att hon har väldigt mycket energi, så jag tror att hon kommer behöva landa lite i naturen.

Hanna lagar mat utomhus (vänster) och Enklaste currygrytan (höger). Man kan förbeställa hennes nya bok om matlagning utomhus här: Portionen under tian – Äta ute.

Jag har ju också förstått att du har sprungit en hel del – men kanske inte gör det så mycket för tillfället. Stämmer det?

Ja! Men igår gick jag och tänkte att jag skulle anmäla mig till Göteborgsvarvet nästa år – under förutsättning att det kan anordnas, såklart. Det tog ganska lång tid för mig efter min förlossning innan jag kände att jag var redo för det igen. Jag har varit otroligt involverad i löpningen genom olika klubbar och har många väldigt duktiga löpare omkring mig, och jag bestämde mig när jag var gravid för att inte börja springa så tidigt som jag såg att många andra gjorde. Jag fick göra en omoperation av mina bristningar och tre månader efter den sa jag till mig själv att jag eventuellt kunde börja. Och nu har jag sprungit kanske 8 km som längst.

Vem är du som löpare? Springer du bana, asfalt, trail?

Löparen jag identifierar mig med är den som tycker om att träna i skogen men älskar att springa typ halvmaraton. Det har alltid varit min favoritdistans, mycket för att jag kanske är bäst på den. Mitt PB – från Göteborgsvarvet – är 1:26, men där är jag ju inte idag. Jag har sprungit milen under 40 min och så också, men det var ganska länge sen. Jag kan få upp lite fart, helt klart, men tycker ändå att 10 km är vidrigt, där det går så fort och man får så mycket mjölksyra. Jag hatar verkligen mjölksyra. Halvmaraton är perfekt!

Men du har sprungit längre också, för jag vet att du har deltagit i OCC (56 km) nere i Alperna. Eller hur?

Ja, precis! Det var innan man var tvungen att ha ITRA-poäng och allt det där. Det är det enda ultraloppet jag har sprungit, även om jag sprungit mycket trail annars.

Är de längre distanserna lite lockande?

Såhär: jag tränade inte alls specifikt för OCC. Jag råkar vara jäkligt duktig uppför, det är min grej, men jag är jättedålig nedför. Så när jag sprang det där loppet så gick det bra uppför men det gjorde så jäkla ont i nedförslöpningen. Jag visste inte alls hur man skulle springa sådana där nedförslöpor och grät nästan! Så efter det loppet kände jag bara nej, det här var jag inte bra på – men jag älskar naturupplevelsen och skulle egentligen kunna tänka mig att göra om det, men bara om jag tränar specifikt för det. Jag skulle gärna springa bara uppför, egentligen, haha. Igår kände jag att jag vill bli en löpare igen, men utan att gå in i det hetsiga i det. Jag har lite svårt att välja saker i livet och hade t.ex. en period där jag både festade och sprang mycket, så jag kunde vara ute på fest till kl 03 och sen gå upp och springa en tävling nästa morgon, bakfull eller t.o.m. nästan full fortfarande. Så där kan det bli för mig för att jag inte kan välja. Och jag vill generellt inte identifiera mig alltför mycket med en typ av person. Hur kan jag vara en löpare utan att precis allt kretsar kring det? Du vet när man sitter i en grupp och bara pratar genomsnittstider osv. Det tycker jag är tråkigt.

Hanna i de norska bergen 2018.

Banlöpning och maratonvärlden kan ju verkligen kännas hetsiga. Det är en av anledningarna till att jag/vi tycker så mycket om trail och ultra, just för att de där sekundjämförelserna inte är relevanta på samma sätt.

Ja, och även om det kan vara sjukt sporrande så känner i alla fall jag att jag vill att löpningen ska vara något jag njuter av och inte något som bidrar till prestationsångest. För mig har det varit jättebra att ha den här långa pausen som graviditeten och allt har lett till. Jag sprang ingenting från och med vecka 16, för att det helt enkelt inte kändes kul längre, och började inte förrän Ronja var 4 månader gammal, så det blev ju ett uppehåll på 9-10 månader.

Visst finns det kvinnor som springer 10 mil i veckan 2 månader efter förlossningen och när man hör det så är det svårt att inte känna sig som en stor loser, men då är det viktigt att påminna sig om att det nog inte är så klokt i slutändan – och att det finns olika typer av förebilder. Jag försöker väljer mina med omsorg.

Verkligen. Det blir ju ännu svårare när det är ett proffs eller någon som i alla fall är väldigt duktig som uttrycker sig så, någon som man annars söker sig till för tips och råd och kunskap och sådär. En som jag följer och inspireras av är Emelie Forsberg. Hon säger ju ofta hur viktigt det är att känna efter, att alla är olika, att ge sig själv tid osv. Jag har ju fått erfara hur det är att känna svaghet i bäckenregionen, och det fick verkligen mig att stanna upp och bara ”tänk om jag inte kommer kunna gå ordentligt?” och då blir det lätt att inte vilja ta några risker utan att ta det försiktigt.

Som avslutning på löpningsdelen – vad är det roligaste loppet som du har sprungit?

Åh, det var det Göteborgsvarvet när jag sprang min rekordtid. Jag hade ingen klocka, hade sådant flyt, sprang snabbt när det kändes bra, high five:ade barn osv. Det är nog det som jag tycker är så kul med stadslopp jämfört med traillopp, att det är så mycket folk och hela den där atmosfären. Naturupplevelsen kan jag ordna själv, men just med lopp tycker jag så mycket om att springa dem i städer. Göteborgsvarvet är fantastiskt, det är en sån folkfest! Man kommer knappt fram på gatorna. Och det finns alla möjliga typer av deltagare, inte bara de unga och snabba utan även äldre och de som inte har den där typiska löparkroppen. Det är så mycket stolthet där kring mållinjen. Jag har också sprungit Vasastafetten (90 km uppdelat i stafettform) och det var sjukt roligt! Just den där lagkänslan har varit så härlig att få uppleva. Jag har sprungit den två gånger. Så spännande att få följa sina lagkompisar under dagen och vänta i Mora. Ett år kom vi tvåa och det andra kom vi trea.

Åh, jäklar! Bra jobbat!! Jag drömmer om en pallplats där någon gång, i 90 km-klassen. Det är ett stort mål jag har. Men du, Hanna, det känns som att jag skulle kunna prata med dig i två timmar till, men nu hör jag att en liten Theo pockar på min uppmärksamhet. Vi får sätta punkt här den här gången, och jag och Mike är så tacksamma för att du tog dig tiden att prata med oss, och för all inspiration som du har gett oss och tusentals andra de senaste åren. Dina böcker står här på vår bokhylla och används flitigt, och du är en så fin förebild i så många avseenden. Vi avslutar alltid med att fråga: vad är din favoritsmak på glass?

Vanilj!

Ah, en klassiker. Tack, och ta hand om dig!

För er som är nyfikna på Hannas böcker, så kan vi varmt rekommendera både den första Portionen under tian, och den andra, Portionen under tian – 300-kronorsveckorna. Du kan också förhandsbeställa hennes nya bok Portionen under tian – Äta ute. Har du inte redan besökt portionenundertian.se är det förstås ett hett tips att göra det, och att följa @portionenundertian på Instagram borde närmast vara obligatoriskt. Där levereras klimatsmart mat- och livsglädje utan pekpinnar – ett mycket fint inslag i sociala medie-världen. Tack för allt, Hanna – du är grym!

  Share this post!


Fler söndagsintervjuer i vår serie:

Söndagsintervjun: om löpning, odling och familjeliv med Emelie Forsberg

Söndagsintervjun: om odling, självhushållning och livsbalans med Karoline Jönsson

Söndagsintervjun: om föräldraskap, landsbygdsdrömmar och livet som frilans med Emma Sundh

Söndagsintervjun: om löpning, livet och kärleken till naturen med Erika Borgström

Om att gå vilse och sedan hitta hem: en intervju med Sophia

En New Yorker i den svenska myllan: en intervju med Michael


Om du uppskattade detta inlägg (och måhända andra också), så kanske du skulle vilja stötta oss genom Patreon? För så lite som 30 kr per månad skulle du hjälpa oss något enormt mot att kunna skapa mer av det innehåll som du tycker om, samt hålla vår blogg reklamfri. Och om Patreon inte alls är din grej, kom ihåg det här: varje gång som du gillar, kommenterar, lagar eller bakar ett av våra recept, rekommenderar oss till en vän eller på något annat vis sprider vårt namn så gör du oss en stor tjänst som vi uppskattar varmt. Tack snälla för att du är en del av vår strävan mot en grönare värld!

– Sophia & Michael


Senaste blogginlägg

2 thoughts on “Söndagsintervjun: med Portionen under tians Hanna Olvenmark”

  1. Pingback: The Sunday Interview with Portionen Under Tian's Hanna Olvenmark | Live Slow Run Far

  2. Pingback: Söndagsintervjun: med podcasten Huskys Magnus Ormestad | Live Slow Run Far

Leave a Comment

Shopping Cart
Scroll to Top