Söndagsintervjun: om stugliv, YouTube och framtidsdrömmar med Kalle Flodin

Click here for post in English: The Sunday Interview: On Cabin Life, YouTube and Plans for the Future With Kalle Flodin

Vi hade det stora nöjet att få sitta ner – framför våra respektive datorer – tillsammans med filmfotografen och poddaren Kalle Flodin för ett par veckor sedan, och fick njuta av en härlig pratstund om att bo långt borta från precis allt, jobba med sociala medier, ha en stor följarskara, snöskottning och mycket mer.

För de som inte vet så mycket om Kalle så lämnade han ett hektiskt liv i Stockholm för ett (bitvis utmanande) liv i en enkel timmerstuga utanför Sollefteå i norra Sverige, sex timmar bort från alla han kände. Detta var för några år sedan, och sedan dess har han rustat upp stugan, hittat kärleken i och flyttat ihop med danska flickvännen Christine och blivit en framgångsrik YouTuber. Hans filmer blandar fantastiskt foto med personliga berättelser, och dessa har kommit att bli en av hans inkomstkällor idag. Vi älskar det Kalle gör, och hoppas att du kommer att tycka om denna intervju. Nu lämnar vi över ordet – här kommer Kalle Flodin.

Så hur gick det till när du köpte stugan?

Jag hittade annonsen en tisdagskväll och ringde min pappa direkt och sa att det såg lovande ut. Jag sa att vi borde ringa dem nästa dag, men han bara “absolut inte, vi ringer dem nu”, så vi gjorde det. Vi körde upp nästa dag och köpte den direkt. Det gick alltså väldigt snabbt, men jag hade funderat på att köpa något sånt här under en lång tid. När jag väl hittade den var det ett lätt beslut. Men jag köpte den inte med avsikt att flytta hit permanent, eftersom jag tänkte gud, här kan en ju inte bo! Ingen inkomst, inga vänner eller familj. Jag tänkte att det skulle bli ett ställe där jag kunde vara på somrarna och åka till på helgerna.

• 

• 

Bara så vi hänger med i tidsperspektivet här, hur långt tid innan du flyttade dit permanent var detta?

Jag köpte stället våren 2017 och flyttade in permanent i november 2018. Jag välkomnades av den strängaste vinter de hade haft här uppe på många år, med helt galna mängder snö och kalla temperaturer. Jag hade inget värmesystem utan bara en öppen spis, så för att kunna upprätthålla någon form av värme var det bara att hålla brasan igång hela tiden. Christine, min partner, säger att om stugan hade varit i samma skick när vi träffades som när jag först flyttade hit hade hon inte flyttat in, haha. Så tur för mig att jag hade två år att rusta upp den!

Var beslutet att flytta dit svårt att fatta?

Åh, absolut. Jag hade många tvivel inombords. Jag ville verkligen bo här, men det var svårt att se hur jag skulle kunna göra det på ett hållbart sätt i ett längre tidsperspektiv, både med avseende på ekonomin men också hur jag skulle kunna hitta någon att dela det med. Hur kan jag tjäna pengar härifrån? Jag skulle säkert kunna jobba i den lokala matbutiken, men det skulle inte göra mig lycklig. Och hur i hela världen skulle jag kunna träffa en tjej som skulle vilja bo här med mig? Så även om jag visste att det var rätt beslut i mitt hjärta så hade jag mycket tvivel.

Så varifrån kommer din inkomst idag?

Ett par olika ställen. Dels från reklam på YouTube, och också ett form av YouTube-medlemskap som jag nyligen startat för att finansiera mina föreläsningar där. Så från YouTube tjänar jag ett par tusen i månaden, och så tjänar jag en del genom Patreon också. Och framöver, tack vare en New York-baserad agentur som jag just skrev kontrakt med, så kommer jag göra sponsrade filmer då och då, vilket kommer generera inkomst också. De hjälper mig att få till deals med olika företag, enkelt förklarat. Med det kommer också ett fantastiskt nätverk med anda kreatörer som en kan bolla idéer med och lära från.

När dök idén upp om att dela bitar av ditt liv genom sociala medier?

Egentligen började det för många år sedan. Jag hade en blogg som hade några tusen läsare per månad men det blev aldrig något mer än så, och jag kände mig också så fejk när jag drev den! Jag bodde mitt i Stockholm och jobbade i en exklusiv butik, men skrev om friluftsliv och pep iväg till närmaste park i stan för att ta bilder jag kunde dela. Men det var så det började, ändå. Och förra sommaren, 2020, så bestämde jag mig för att starta en YouTube-kanal och börja lägga upp filmer där. Jag hade delat filmer tidigare men ville bli mer seriös, och för att bli det och faktiskt leverera så satte jag ett mål för mig själv att skapa och lägga upp en film i veckan på YouTube. Jag studerade YouTube hela den där sommaren för att lära mig precis allt om det. Hur ser en thumbnail ut? Hur ska jag interagera med kameran?

Efter ca 4-5 månader av filmer varje vecka så blev det uppenbart att det tog för lång tid att skapa dessa längre filmer varje vecka. Nu är jag helt okej med att bara lägga upp en då och då, men de kommer vara längre och av högre kvalitet.

Hur många timmar per vecka skulle du säga att du lägger på filmproduktion och din verksamhet jämfört med tiden det tar att helt enkelt bo som du gör, med vedhuggning och liknande?

Jag skulle säga att det är mer jobb-jobb än ni kan ana. Det är svårt att inte jobba, eftersom jag älskar det jag gör! Jag kan inte riktigt stänga av min hjärna. Ibland vaknar jag mitt i natten och bara måste skriva ner några idéer. Jag och Christine säger ofta “okej, från kl 17 får vi inte prata jobb”, men efter bara ett par timmar så smyger det sig in ändå. Så jag skulle säga att jag jobbar mer eller mindre jämt. Eller min hjärna, i alla fall. Jag balanserar det med att hämta in ved, laga mat, skotta snö och sånt där. Men visst, överlag skulle nog de flesta bli förvånade över hur mycket jag hänger med min laptop.

Vi kan absolut relatera till att det är svårt att ta ett kliv tillbaka! Men det känns också som att det är det som gör att vi tar oss framåt och stimulerar kreativiteten. Har du några mål för dina plattformar?

Ja, ett väldigt ytligt mål är att nå den där milstolpen om 100.000 YouTube-prenumeranter. Det är inte så mycket siffrorna i sig utan mer det faktum att så många är intresserade av en snubbe som bor i skogen med hans flickvän och två hundar, om ni förstår vad jag menar? Jag tycker att det är så intressant att något så enkelt kan vara av värde. Annars skulle jag säga att ett annat mål är mer ekonomisk stabilitet, så att jag kunde känna mig mer trygg. Det går åt mycket pengar just nu, eftersom jag håller på att lägga nytt tak och nyligen satte in en ny ytterdörr, så jag måste dra in en del för att det ska vara hållbart. Och vi vill definitivt ha mer ekonomisk stabilitet innan vi får barn, såklart, och så önskar vi att vi kunde känna oss lite mer avslappnade i vår vardag. Att vi kan säga nej till saker och vara lite mer selektiva i det vi hoppar på.

Åh, så glada vi blir att höra om era drömmar om barn i framtiden! Ni har något magiskt framför er!

Ja, det tror jag också! Vi behöver bara ordna med ett badrum och rinnande vatten först, haha. Det känns som att socialen skulle komma efter oss om de hörde om att vi tog barnen ut i snön för att göra rent dem. Ett badkar vore att föredra!

Verkligen! Och att inte ha ett traditionellt 9-17-jobb på kontor någonstans när barn gör entré är fantastiskt. Visst, vi jobbar, men vi är tillsammans så gott som jämt ändå och vi är båda alltid tillgängliga. Det är ju något ni kommer ha också.

Absolut! Och vi tyckte egentligen aldrig om tanken på att få barn och snart efter hiva iväg dem till förskolan och bara träffa dem en liten stund på morgonen och kvällen. Jag är övertygad om att våra barn kommer hata oss när de är tonåringar, men jag tror att de kommer inse att de hade det ganska bra så småningom. Det var lite lika för mig, faktiskt. Jag växte upp ute på landet i ett litet samhälle och jag och mina kompisar lovade varandra – när vi var tonåringar – att vi skulle flytta och aldrig komma tillbaka – och nu bor såklart alla där. Jag tycker att det är helt rätt att uppmuntra ens barn till att testa deras vingar och prova på att leva i storstan, men jag vet också att många komma återvända och hitta deras sanna värderingar där de kom från.

Aha, så du växte upp på landsbygden själv?

Precis, vi flyttade från Stockholms innerstad till Stallarholmen när jag var två år gammal. Vi hade höns och katter, och på många sätt skulle jag säga att min uppväxt var lik den jag önskar att mina egna barn får. Det här blir ju lite mer off grid, dock.

Betyder det att ni har planer på fler djur, utöver hundarna?

Åh, jag önskar verkligen att vi hade det! Men det är lite krångligt eftersom Christine är från Danmark och vi åker dit för en hel månad då och då. Det vore onekligen en syn om vi packade in 12 stycken hönor i bilen, haha. Men vi drömmer om fler djur ändå, så en dag kanske – ett alternativ vore ju att kanske hyra får över sommaren eller något sånt. Vi älskar djur båda två.

Och grönsaker? Har ni planer på att börja odla?

Ja! Jag ordnade med ett växthus förra året och vi har haft en grävare här för att jämna till en bit mark så att vi kan anlägga en trädgård. Vi ska fixa med lådor och experimentera i sommar. Christine har aldrig odlat egentligen så vi är verkligen peppade att komma igång.

Det låter underbart! Och på tal om Christine, hur involverad är hon i ditt jobb och det du gör?

Vi jobbar tillsammans jättemycket! Allt från att bolla idéer med varandra till att filma, bestämma titlar, se till att jag kan filma genom att ta med hundarna och lämna stugan till mitt förfogande… ja, hon hjälper mig jättemycket. Det är svårt att vara i det där kreativa flödet framför ögonen på någon annan, även om det är någon du älskar. Man är väldigt sårbar när man skapar. Så ja, hon är en stor del av det – och så är hon ju på en liknande resa själv, eftersom hon har en egen kanal.

Vi säger ofta att om en av oss hade ett kontorsjobb och den andra gjorde vad vi gör, så skulle vi hata personen som gjorde vad vi gör! Den där förståelsen för hela processen och den här branschen är obetalbar att dela. Tänk om en person bara vill sätta sig ner och äta middag efter jobbet och den andra bara “stopp, vi måste filma det här från en annan vinkel nu!”. När vi filmar en myskväll hos oss är det ju inte så att vi faktiskt har en myskväll – vi jobbar. Myskvällen har vi bortom kameror en annan dag. Så jag är verkligen tacksam att vi gör det här tillsammans.

Behövde du övertala Christine att flytta in?

Nej, jag skulle inte säga att någon övertalning var nödvändig. Däremot diskuterade vi mycket hur vi skulle gå tillväga – hon bytte storstadsliv mot det här över en natt, medan jag hade somrar och helger att vänja mig vid att inte ha en dusch, riktigt kalla temperaturer i sovrummet och sånt där. Men hon föreställde sig å andra sidan på landsbygden redan innan hon träffade mig, så hennes sinne var inriktat på något annorlunda.

När vi nu är inne på stugan, vad skulle du säga är det mest utmanande med att bo där?

Överlag att saker och ting tar så lång tid. Bara en sån sak att hålla värmen kräver en arbetsinsats och känns som ett halvtidsjobb. Eller att skotta snö – vår uppfart är över 400 meter lång och vi gör det för hand. Så det tar flera timmar varje gång.

Wow, det låter helt galet! Om du inte behövde oroa dig för pengar alls och bodde i stugan fortfarande, skulle du fortsätta att skapa och dela filmer?

Jag har faktiskt en film på just det temat planerad! Jag tror att om vi hade all tid i världen och inte behövde tänka på pengar så skulle vi vilja utbilda oss på något sätt. Lära oss ett nytt språk eller något nytt inom film, kanske gå en matlagningskurs. Gå i terapi och lära känna oss själva bättre. Det tror jag är vad vi skulle göra. Jag vet att vi skulle bli totalt uttråkade om vi bara lutade oss tillbaka och rullade tummarna.

Efter att ha gjort det här en tid nu, känner du dig helt bekväm med att dela ditt liv med tusentals främlingar?

Ja och nej. Det är en ständigt pågående utmaning att balansera och hitta gränsen mellan att vara personlig och privat. Jag är okej med att dela personliga saker men inte privata. När vi började dela filmer så tänkte vi inte så mycket på de som tittar eftersom vi inte riktigt hade en publik, men så plötsligt hade en film över en miljon visningar – och då är det ju omöjligt att inte tänka på. Det är lite läskigt på så vis, men jag försöker att inte tänka på det så mycket. Jag tror också att jag skulle känna om det blev för privat.

Men folk börjar förvänta sig saker, dock. Om Christine inte har synts till i några filmer så börjar folk direkt fråga om det är något som har hänt, även om skälet är att temana exempelvis har varit företagsrelaterade. Den vanligaste frågan jag får, efter “hur gjorde du den här livsförändringen” är “när ska ni gifta er”. Jag får frågor om när jag ska fria och varför jag inte redan gjort det hela tiden. Det är lite märkligt att andra känner sånt engagemang, och fantastiskt att det kan bli en inkomstkälla. Att jag kan prata om mig och vårt liv och dela mina filmer, och att det kan generera pengar så att vi kan bo här.

Vad sa din familj när du berättade att du skulle flytta till stugan permanent?

De har varit väldigt stöttande från början! Och de var inte ett dugg förvånade att jag köpte stället till att börja med, men trodde nog inte att jag skulle flytta hit för gott heller. Men de ser hur lycklig jag är här. De är däremot inte så pepp på att komma och hälsa på, eftersom hela konceptet med utedass och ingen dusch inte direkt är deras grej. Jag längtar efter att ha allt i lite bättre ordning och att stugan ska vara lite mer som ett “riktigt” hus så att de faktiskt vill komma upp en helg!

Har du något råd eller visdomsord som du skulle vilja dela med dig av till alla som läser?

Jag tror att många människor bär på någon slags dröm inombords. Allt från att skriva en bok till att flytta ut på landet, starta en podd eller vad som helst. Jag skulle vilja råda alla att på allvar fråga sig själva vad det absolut värsta som kan hända är om de skulle prova? Och sedan skriva ner det på papper och titta på det. Är det verkligen så illa? Det var det jag gjorde innan jag flyttade hit. Det värsta som kunde hända var att jag flyttade hit, ogillade det, inte kunde hitta ett sätt att tjäna pengar på och hatade att vara ensam. Jag skulle kanske ha varit tvungen att flytta tillbaka hem till mina föräldrar igen, eller skaffat en lägenhet i Stockholm. Det hade ju inte varit hela världen, egentligen, eftersom jag skulle ha varit tillbaka mer eller mindre där jag började. Idag tycker jag inte att det är särskilt läskigt att testa nya grejer.

Fantastiskt formulerat. Innan vi rundar av måste vi prata lite mat, ett av våra mest älskade samtalsämnen. Vad tycker ni om att laga och äta?

Christine är helt klart en grönsaksperson. Hon är så pepp på att få igång trädgården! Om hon är bortrest så smyger jag garanterat in pannkakor och sånt, eftersom hon inte kan äta mjölkprodukter och gluten – vilket i stort sett var hela min diet förut. Allt jag tyckte om fick foten, haha. Just nu äter vi mycket summer rolls med mycket grönsaker och tofu, och vi älskar potatis, enkla pastarätter med lite grönt i och sånt där. Vi har båda varit både veganer och vegetarianer förut. Jag äter inget kött från affären idag, utan köper ibland ren- eller älgkött från lokala slaktare. För mig känns det som ett bra mellanläge eftersom jag vet vem jägaren är och var köttet kommer från.

Och även om övergången kan te sig lite extrem… den allra sista frågan: vad är din favoritsmak på glass?

Åh, vi är riktiga glassälskare här. Jag är definitivt svag för klassikern vanilj med kakdeg, och nyligen hittade jag till de där Magnum-glassarna i bytta. Det var ett stort misstag, eftersom de inte är så dyra, får perfekt plats i frysen och går att skyffla i sig på några sekunder. Jag måste nog säga någon av dem, faktiskt.

Tack så jättemycket, Kalle, för att du tog dig tiden att prata med oss! Vi kommer fortsätta att inspireras av dig och det du gör, och ser så fram emot när du och Christine får barn! Tills dess ser vi till att aldrig klaga när vi skottar snö igen, eftersom vår uppfart är ca 370 meter kortare än din. Om du är nyfiken på Kalle så rekommenderar vi varmt att du kollar in honom på YouTube och Instagram, lyssnar på hans podd och besöker hans hemsida kalleflodin.com.

Bilder av Kalle Flodin

  Share this post!

Fler söndagsintervjuer i vår serie:

---

Senaste blogginlägg